Okej, tänker du nu. Nu har hon väl ändå kommit åt fel tangenter, inte kan det vara matkris hon menar. Det är finanskris och inte matkris som råder nu.

Men faktiskt så ärr jag medveten om min stavning och jag menar det jag skriver.

Jag kom att tänka på varför är det så få, alternativt ingen som nämner att alla kriser har sina vinnare respektive förlorare. I finanskris, så som matkris.

För ett år sedan skyltade rubriker med "matkris" på tidningarnas löpsedlar. Under en period från förra våren fram till idag, så har världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter fallit med över 50 procent. Ett ras, som kan jämföras med det som var varit på världens aktiebörser.

   Men när jordbrukspriserna faller, då är det ingen som talar om "kris".

Ett kraftigt ras inom denna sektor med sänkt pris på ris, mjölk och bröd leder i och för sig inte till finansiell härdsmälta. Möjligen till ännu mer självmord bland redan tidigare pressade bönder, men det ger inga rubriker i världspressen. Och på marknaden finns det inga lån på marknaden för mat. Fattiga människor köper inte oxfilé på kredit. Men mediarapporteringen ger en bild om maktförhållandena som råder i världen. I matfrågan så är det konsumentperspektivet som präglar rapporteringen.  Dyr mat i industriländerna= kris. Så gott som aldrig nämns det att myntet har en baksida. Alla blir inte förlorare.  För höjda priser kan gynna världens bönder. Bönder, som många gånger har det svårt att gå ihop.

     Visst, vinsterna av de stigande världsmarknadspriserna hamnade främst hos redan rika bönder och i mellanhänder. Ytterligare en bit av kakan åts upp av stigande kostnader för insatsvaror. Men lite pengar hamnade där de behövdes. Något som den svenska pressen mycket sällan lyfte fram, producentperspektivet.

Finanssektorn rasar i många länder och uppsägningarna haglar ner, så det få som bryr sig om världsmarknadspriserna på vete och soja. Men någon gång när svallvågorna efterdagens ekonomiska kris har lagt sig, kommer maten som vi stoppar i oss att komma tillbaka på dagordningen.

Och då kommer vi att ställas inför den riktigt stora utmaningen: Hur ska världens bönder kunna öka sin produktion med upp till 50 procent, under loppet av en generation? Och detta i en tid då världens jordbruksmark allt mer försvinner och ersätts av asfalt och utbyggning. Klimatförändringar, jorderosioner och sjunkande grundvattennivåer är andra hot mot jordbruket.

   Vägen är lång. Mycket måste göras. Jordbruksforskning, starkare bondeorganisationer och reformationer av handelspolitiken är några av alla de saker som skulle behöva genomföras. En annan, men långt ifrån tillräcklig förutsättning för att vi ska kunna föda jordens kraftigt växande befolkning är att bönder världen över får betalt för sitt slit.