Det var ingen slump. Utan det var planerat att jag och Hella skulle åka neråt samtidigt.

Hon för att rycka in och göra lumpen, och jag för att hälsa på hos Robert. Men ombord på tåget hade jag sittplats, medan Hella som varit ute i god tid och bokat hade fått liggvagn. Och det var turatt jag hade henne, för annars så hade det nog blivit en ganska lång och tråkig resa. Bl a så hade jag inte lyckats fylla min ena sko med smoothie eller ha fått reda på hur det kom sig att de egentligen flyttade upp till Norrland.
Eller att den super snälle mannen som satt snett mitt emot mig ursprungligen kom från Göteborg, men som för några år sedan bestämde sig för att flytta upp till Östersund. Trots att han hatar snö.
Att killen som satt mitt emot mig som hade superlånga ben (var dock svårt att inte lägga märke till, speciellt eftersom vi skulle samsas om benutrymme) var civilingenjör och gillade att resa.
Och att min närmsta granne som satt vid min ena sida var från Stockholmstrakterna och hade pluggat handels och var 24 år.
     Som sagt, man får reda på en hel del när man tuffar fram i ett tåg...

    

O

ch detta var nio dagar sedan. Med andra ord så har jag varit här i över en vecka...
Och jag har hunnit med både att plugga, träna, gå omkring i Uddevalla och varit på hockeymatch. Det kanske hörs som jag och Robert aldrig ses och så är nästan fallet, eftersom han jobbar heltid. Plus att efter jobbet så har han näst intill träning eller match varje dag. Så vi ses ganska lite, även fast jag är här nere. Men det visste jag om redan innan jag åkte hit.

    Men i helgen har vi bara fått rå om varandra, först genom att ha en myskväll efter deras hemma match som de för övrigt vann. Sedan en heldag i Göteborg på lördagen och slutligen Nordens Ark på söndagen.  

     Självklart började batterilampan till kameran blinka när vi kom till amfibierna och när vi nästan kommit till de stora kattdjuren så dog den helt. Så blev det med det fotograferandet, men Robert var i alla fall glad. För då blev jag mycket trevligare att umgås med, eftersom jag slutade att jäkta fram och stå och muttra över att jag inte hade något stativ eller djuren som hade en benägenhet att röra på sig just i det ögonblick som jag tryckte på avtryckaren.

                        Efter några timmar på djurparken åkte vi vidare ut mot Smögen och gick längs klipporna vid havet. Varför vi egentligen fortsatte ut, var för att vi var sugna på en kopp kaffe med en räksmörgås. Men i semesterorten syntes inte mycket folk till och det mesta var igenbommat, även det lilla caféet som vi lyckades hitta åt.  Så vi fick snällt vända om hem igen, där vi beställde thai mat och såg på film. Mysigt var ordet!