Vaknade inte till riktigt förrän jag satte mig i bilen och började diskutera dagens händelse med de andra tjejerna. Hoppträningen som vi var på väg till. Den föregående kvällens festligheter togs också upp. Det är trots allt nio mil enkel väg...

      Jannike trodde att vi skulle vara ringrostiga, det trodde jag med, i alla fall om mig själv. Men det gick riktigt bra och jag kände att glädjen för hoppningen är på väg tillbaka.

     Jag och Fighter är ett team, liksom Jonna och Tippy. Hella där emot byter lite oftare än jag och Jonna, och i lördags var det Tex som ingick i hennes team.

     Det gick som sagt bra för oss ryttare, dock så hade Christer som stod på backen lite mer problem med kameran. Han hade nämligen kommit på att han skulle fotografera oss...

    Och det gick väl så där, eller om du skulle fråga Hella, så blev korten perfekta. Men det gällde enbart bilderna på henne och Tex. Jonna och Tippy hade han lyckats fånga just när de kommer mot hindret och jag och Fighter just när vi ska till att landa. Lite besvikna var vi kanske, men jag å andra sidan som gillar att fotografera djur vet hur svårt det är att fånga det rätta ögonblicket på kort (gäller för övrigt nästan alla andra ögonblick också).