En legend kommer till stan

R

obert blev glatt överraskad när han fick biljetterna och insåg att vi inte alls skulle gå och se Mary Poppins, som jag lurat i honom att vi skulle gå och se.

     Idén kom då jag hörde på nyheterna att Mary skulle flyga in med sitt paraply precis samma dag som konserten skulle vara. Och eftersom jag inte ville avslöja min julklapp till Robert allt för tidigt, så hittade jag på att vi skulle se operan om den kärleksfulla barnflickan som baseras på P.L Travers barnbok.

     Men på fredagen kunde jag inte hålla mig längre, utan avslöjade att vi skulle gå och se en av Roberts favoritartister på Lisebergshallen följande dag.

     Och efter en dag inne i Göteborg med lite shopping och god mat så promenerade vi bort till det julpyntade Liseberg.







Roberts förväntningar var högre än mina. Om jag ska vara ärlig vet jag inte ens om jag hade förväntat mig något av kvällen. Jag det var mer för Roberts skull jag gick.

     Dagen hade varit fullspäckad, så när vi äntligen slog oss ner inne i Lisebergshallen var jag lite smått trött. Det blev inte bättre av att Art äntrade scenen med händerna djupt nerkörda i fickorna och började sjunga. För låtarna var långsamma och vissa var rena vaggsångerna (en av dem var faktiskt det, tillägnad hans treårige son Beau), och i ärlighetens namn hade jag problem med att hålla mig vaken.

     Men så följer en rad gamla Simon & Garfunkel låtar som till och med jag kände igen (bl a Mrs Robinson, Bridge over troubled water och The Boxer) och så vips hade jag kommit i den rätta stämningen.

    Nästan mellan varje låt hade Art någon typ av mellansnack. Det dystra världsläget, egen skrivna dikter och även den fråga jag själv ställt före konserten. Varför han och Simon gick skilda vägar för snart 40 år sedan (eller de släppte i alla fall sitt sista album då). Publiken fick nog inte veta sanningen, men kanske en del av den. Om inte annat så tycktes de gå hem hos publiken, hans version med en humoristisk knorr.

    Jag tyckte att det var bra, men så är jag heller inte en så erfaren konsertbesökare eller ett Simon & Garfunkel fans.  Och Robert höll i stort sätt med mig, men han saknade några av bandets gamla låtar. Som t ex I am a rock och Cecilia.
Men som sagt, över lag bra. Även fast jag fick uppfattningen om att GP hade en annan uppfattning.

     När det hela sedan var över spöregnade det, så det blev till att halvspringa bort till busstationen där vi fick vänta ett tag. Blöta kurade vi sedan ihop oss och slumrade till tills dess att vi kom tillbaks till Uddevalla.








Kommentarer

Tack för att du lämnar ett avtryck efter dig!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0