Förra fredagen blev jag Fröken Storfot. En kylväska ramlade nämligen ner på min högerfot, så att det svällde upp och blev stor och  blå. Min pojkvän försökte övertala mig att genomföra Operation blod genom att göra ett hål i nageln, för att på så vis minska trycket under nageln. Feg som jag är valde jag hellre smärtan än att sticka hål på nageln.

     Så i början av veckan så haltade jag runt med en ullsocka och en plastpåse på min skadade fot, eftersom inga skor längre passade. Och det var med andra ord bara att vinka adjö till mina dagliga löparturer.

     Så dessa dagar jag som jag inte kunde gå fick jag ta hand om barnen. Fast det var också ganska besvärligt, för de var så mycket snabbare än vad jag var på ett ben. Vilket de också snabbt insåg och såg till att dra nytta av.

     På måndagen bokade jag även flygbiljetter hem. Först hade jag tänkt att åka hem den 16:e, så att jag skulle hinna komma hem och förbereda mig inför fjällturerna.  Den 16:e var en bra dag så sett att jag skulle hinna vara med att valla ner fåren från fjället, åka på söndagkväll, hinna tillbringa en dag i Reykjavik och se staden, samt resa hem dagen där på och direkt åka upp till stugan. Där jag skulle göra mig redo för att leda ridturer till fjälls.

      Men dels så är det då prick är ett år sedan Linnea omkom i en flygolycka i Phuket : (

Och för mig som är lite ängslig av mig när det gäller att flyga redan innan, ser denna dag som en dag då man ska stanna på fast mark, speciellt eftersom jag råkar heta Linnea i andranamn. Och avgångsklassen NVTE -07 ifrån Arvidsjaur, har som sagt redan misst en Linnea.

     Och sedan så var det ingen turist som än hade bokat in sig på någon fjälltur. Flera har dock ringt och anmält sitt intresse och sagt att de ska höra av sig. Men sedan har det som avstannat och inte blivit något mer. Och detta gjorde att jag kände att jag inte hade någon brådska hem, utan sköt på min hemfärd ytterligare några dagar. Närmare bestämt till den 19:e (Jag kommer som vanligt att bära omaka sockar, eftersom min kusin nämligen för länge lyckades övertala mig att chansen var ännu mindre att störta, om man hade olika färger på sockarna ;) )

     Och där med försvann helgen vecka 38 ur ridkalendern. Så nu är det bara veckorna 39 och 40 kvar. Om någon nu bokar vill säga, annars så blir det tre veckors intensivpass med momme och moffe! : ) Och påtal om morfar. Jag kan nästan helt säkert säga att morfar med sina 91 år är min äldsta läsare!!

På torsdagen fick jag äntligen på mig mina stövlar. Det står att de är 36:or (min vanliga skostorlek), men de känns snarare som stora 38:or. Så jag lyckades alltså klämma ned min blåa fot i stöveln och det var signalen som Dori hade väntat på. Jag fick komma ut i friska luften igen :)

     Det var även den dagen som jag gick i kringelkrokar uppför backen, efter jag hade hämtat posten. IKEA katalogen hade nämligen anlänt och jag kunde inte motstå impulsen att börja och kika i den på direkten. Dock så hade jag lite bråttom för vi skulle åka bort. så jag började bläddra samtidigt som jag gick. En slankan hit och en slankan dit passar synnerligen bra på min promenad. Eftersom jag mer var nere i diket eller ute på ängen och traskade än vad jag var på vägen, där det faktiskt är tänkt att man ska gå.

 I bilen på väg till Inga läste jag och om det inte hade varit för mörkret hade jag nog även haft IKEA katalogen öppen när vi körde hem också. Men så fort vi kom hem igen så slogs den upp.

Justja, ni kanske vill veta varför jag var ute och åkte bil. För det var inte för att bläddra igenom de glansiga sidorna...

     Inga var nämligen ensam hemma och hade tidigare under dagen ringt och frågat om vi ville komma förbi och hjälpa henne att ta hand om korna. Så vi drog på oss stövlarna och åkte dit.

     Det var faktiskt roligt. Minnen från förr då morfar och mormor hade kor kom tillbaks till en. Infösandet av kossorna i ladugården, de flesta som snällt gick in, men sedan så var det förståss de som inte tyckte att det var dags att gå in riktigt än, och som man fick springa och schasa på. Kor som otåligt råmade i väntan på att bli mjölkade och så förståss den oförglömliga lukten.

     Dock så var inte riktigt allt som förr i tiden. Vi handmjölkade inte korna, utan vi använde oss av mjölkmaskiner istället. De kor som hade stora juver bar bh-liknande kreationer, för att undvika att de skulle trampa på sina spenar. Och korna bar inte koskällor runt sina halsar.

Men de sträva kalvtungorna kittlade fortfarande som förr, katten spann lika gott när fatet med råmjölk ställdes ned och känslan av att ha flyttats tillbaks i tiden var stark...

P.S: Dock så kommer denna känsla inte att finnas kvar på gården så länge till, pga. att de blir tvugna att sluta med sina mjölkkor.