Kvennareið

Innan jag börjar lägga ut texten om gårdagen ska jag snabbt dra veckan i övrigt:

  • Jag har börjat att längta vansinnigt mycket hem. Vilket har lett till att jag börjat titta på olika färdmedel som jag kan ta mig hem med. Båt skulle helt klart ha varit mest lockande om det nu inte hade varit så att det tog en sådan tid. Och tid är det troligen något jag kommer att ha lite av just när jag kommer hem. Så det blir nog flyg ändå, även fast jag egentligen inte vill.
  • Robert har hunnit flytta ner till Uddevalla och börjat installera sig där.
  • Jag har stått på tå på en lös bräda flera meter upp i luften och spikat lös konstiga spikar från betongformarna. Varav en gång jag missade rejält och träffade med all min kraft knogen. Mirakulöst nog krossade jag den inte, utan den blev bara blå, uppskrapad och svullen. Och ja, jag kan böja på den.
  • Dori har försökt att övertala mig att klättra upp på torntaket. Men jag har stenvägrat och låtit honom förstå att det är lönlöst att försöka övertala mig. Dels därför att jag är höjdrädd, vilket gör torntaket till ett minst sagt otrevligt ställe att vistas på. För det andra så även om jag nu skulle lyckas klättra upp, utan att begå misstaget att titta ner. Vad skulle jag göra när jag kom upp? För att laga taket skulle jag då med all säkerhet inte klara av, för det har jag ingen aning om hur gör.
  • Om kvällarna, efter jag och Katta har varit ute och ridit har vi pysslat på med förberedelserna inför kvinnoritten. Vojlockar och sadelgjordar har rengjorts, sadlarna och tränsen har smorts och nosgrimmorna dekorerats med svarta och silvriga band. Vi gick till och med så långt att vi sprejade hjälmarna med hårsprej för att få dem glansigare.
  • Pengarna på mitt telefonkort har tagit slut, vilket har lett till att jag inte kan ringa upp alla dem som ringt mig. Om några dagar har jag förhoppningsvis hunnit åtgärda detta. Men fram tills dess så får alla som vill mig något inse att de måste ringa igen. Eftersom jag själv inte kan.
  • Lika lite som Dori gillar att jag kryddar min mat, lika lite gillar han att jag sitter vid datorn. Det är därför jag inte har bloggat på ett bra tag. Och på tal om att han inte gillar att jag sitter här. Idag ville han utan förvarning ha datorn och jag hann inte spara mitt blogginlägg. När jag kom tillbaks var allting borta. Så nu är det andra gången jag skriver detta.
  • Jag fick vykort från kusin Johanna i början av veckan, det satte verkligen guldkan på min "krattardag".
  • Jag har på något konstigt sätt fått tiden till att läsa två verkligt bra böcker. Ninas resa och Den lilla fången. Båda två är sanna berättelser.

Den först nämnda beskriver Ninas och de andra judarnas kamp för överlevnad och det fruktansvärda de gick igenom under andra världskriget. Det är Lena Einhorn, Ninas dotter som har skrivit boken.

            Den andra boken, Den lilla fången, tar också upp ett fruktansvärt ämne, barnvåldtäkter.  Den handlar om Jane Elliott som från det att hon fyllt fyra år var sin styvfars slav- på alla sätt. I hela sjutton år hölls hon fången i en psykisk och fysisk mardröm. I en mardröm där hon ständigt blev trakasserad och sexuellt utnyttjad av sin fjorton år äldre styvfar.

     Båda är dem hjärtslitande överlevnadsberättelser som jag rekomenderar alla att läsa!


Och så igår var dagen som jag så länge hade väntat på. Detta evenemang som jag sett fram emot över ett halvår och som varit en av de anledningar till att jag har stannat kvar. Kvennareið.

     Det var en roligt, mäktigt och otroligt häftig upplevelse! Det enda negativa  var kulturkrocken, som jag var medveten om skulle dyka upp, men som ändå kom som lite av ett slag i ansiktet. Dels så förväntades man bara slänga upp sadeln på sin oryktade häst (de flesta hade inte heller någon padd/vojlock/schabrak, vilket ytterligare ökade risken för skavsår). Nå väl, efter det bar det iväg. Ingen uppvärmning här inte. Utan det var upp och iväg som gällde.  De som nu kom sig upp vill säga. De flesta hade "värmt upp" redan innan ritten skulle börja. Men det var få som var så berusade att det själva inte klarade av att sitta upp.

     Alkohol och idrott har för mig aldrig riktigt hört ihop och speciellt inte undertiden man utövar den.  Fast jag ska inte vara den som kritiserar, för då kritiserar jag även mig själv. Nog för att jag inte drack medan jag red, då hade jag nämligen fullt upp med att få Styrmir att gå rent i tölten. Men vi pausade ju då och då och slutligen så kom vi även fram till vår slutdestination. Det var ju trotsallt årets fest jag var på... Och på tal om festen. Jorden är egentligen bra allt liten ändå. För tror ni inte att jag där stötte ihop med två kvinnor som båda kände min pappa? Grete som tidigare ägt Jonsstugan var den ena och den andra var Mymma som är en ingift släkting till Helenas man, Gunnar. Båda visste vem jag var. Jag hade ingen aning om deras existens förrän igår då jag stötte ihop med dem här på Island.

     Igår kväll langades alltså flaskorna emellan den ena tygelfattade handen till en annan. För mig kommer det nog för alltid att förbli ett mysterium hur alla lyckades hålla sig kvar i sadlarna. För vad jag vet så föll ingen av. Men vad vet jag förresten? Jag gav nämligen ganska snabbt upp tanken på att hålla mig till Kattas kompisar Fia, Kristin,Malin m.fl.  (Katta själv var placerad allra längst bak, eftersom hon tillhörde den del av styrelsen som fått uppgiften att se till så att alla kom med. Hon sitter nämligen i styrelsen och har varit med och planerat hela turen).

     Men varför bröt jag då upp från denna muntra skara av välbekanta ansikten och sökte mig längre fram i ledet? Dels berodde det på Styrmir som är stor i både kroppen och i steget. Det var för trångt där i ledet vi var. Sedan så hade hans tävlinsinstinkt väckts och ville längre fram. Denna längtan delade jag med honom, eftersom jag ville komma bort från dammet som revs upp av alla de hundratals hovar som trampade framför oss. Dammet gjorde det svårt att både se och att andas. Och mitt i detta dammoln så kom en känsla av samhörighet till mig. Jag var omgiven av 70 kvinnor i varierande åldrar varav alla mer eller mindre närde ett intresse för för hästar och som på denna dag hade samlats, de flesta utklädda, och anslutit sig till det led där jag nu befann mig. Ett led där alla, med undantag för några få, nu töltade fram i en taktfast takt.

     Även jag och Katta hade klätt ut oss. Först hade vi tänkt att göra något med Malin och dem. Men eftersom dem aldrig lyckades ena sig om något, samt att Fia var i Sverige, så bestämde jag och Katta oss för att köra vårat egna race.

     Det blev leggings, en kjol i kortare modell, väst och uuringad tröja. Jag tror att vi var de enda som inte hade ridbyxor under sina utstyrslar. Och nu i efterhand, med skavsår på benen så förstår jag varför...

     En sak som jag inte tror, utan är helt säker på, är att vi bestämde vad vi skulle ha på oss innan styrelsen hade dragit några riktlinjer för klädseln. Detta resulterade i att vi var dom enda som bar cerise rosa och svart, i ett vimmel av tomterött och svart. Så med våran utstickande tröjfärg, samt att vi bar de glansigaste hjälmarna i ledet (troligen också de enda som hade blivit besprutade med Wellas hårsprej), så var vi svåra att missa...


Kommentarer
Postat av: Anonym

Du gjorde rätt som vägrade gå upp på tornet.Det finns ju gränser för vad du ska behöva utsätta dig för.

Moster

2008-08-20 @ 13:37:46
Postat av: Farfar

Arbetet jag föreslog i e-posten var att du kan få veterinäruppdrag på annat sätt än läsa till veterinär. Stora gårdar anställer i dag sjuksköterskor att utföra veterinäruppdrag. Häst och får kan du, så nu återstår kopraktik. Läs till sjuksköterska & ta anställn. under tid du söker in till ett uppdrag. Många Kramar från oss.

2008-08-20 @ 20:11:43

Tack för att du lämnar ett avtryck efter dig!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0