Resumé av 2019

Jag tänkte att vi skulle ta en titt på mina nio mest gillade bilder 2019, ett år som varit en virvelvind av glädje, pirr men också lite sorg och oro. Allting har varit upphöjt till två i år, mycket har hänt och det har känts så himla mycket. Avslutande av projektanställning, uppstart av eget företag, färdigställande av mastodontexjobb, bröllopsresa, men också exjobbsångest och tunga avsked. Toppar och dalar längs livets väg. Men åter till de ögonblick som fångats med kameralinsen. Här kommer de mest gillade bilderna i ordning 9-1. Och mina tankar kring dem. Kram!

 

På nionde plats hittar vi denna bilden från snickeriet som ägs av en vän till maken från möbelsnickarlinjen. Julia är en riktig hejare på att bygga specialtrappor och har även en fantastiskt söt liten tik som Chili förälskade sig i. Två finska lapphundar med fluffig och mjuk päls, vad är där inte att älska?
 
På åttonde plats kommer den här bilden från vardagsrummet, eller djungeln som den också kallas. Direkt vi var klara med renoveringen och flyttade in valde vi att skärma av rummet med ett stort skåp för att skilja min skrivhörna från den lite mer ombonade soffhörnan.
 

”Bland palettblad och pelargoner,

avokadoträd, papyrus, elefantöron

Står en utskuffad fåtölj.

Här dricker jag mitt kvällste

Och njuter av min lilla djungel”

 

På sjunde plats ligger en bild från Rörbrakets ekologiska grönsaker där jag nu under hösten har hjälpt Uffe på gården. Har några riktigt fina bilder från dagarna ute på åkern som jag hoppas kunna dela, lite i efterhand. En försmak kommer här i form av en handbollsstor, icke Photoshopad KRAV-rödbeta samt vår fyrbenta medhjälpare, som var yster som ett lamm över att få vara med och springa lös hela dagarna.

 

På sjätte plats kvalar bilden från årets löpartävling in, knäppt av svärmor precis efter målgång. Bilden symboliserar mer än trötta löpare, utan även avslutet på bröllopsresan. När svågern tog sig friheten att bestämma hur tre veckors semester skulle avrundas var svaret enkelt-MUDRACE. 8 kilometer och si sådär 50-60 hinder i högst varierande svårighetsgrad tog oss strax under timmen att avverka. Maken var en klippa på de högre hindren, medan mitt pannben hjälpte till under själva löpningen- Två styrkor som tog oss i mål.

 

På femte plats kommer min då, nya frisyr. Jag klippte mig på sjukhuset och valde att donera mitt avklippta hår för att göra någon annan människa varm i hjärtegropen ❤ Går ni i samma tankar som jag gick i då, så rekommenderar jag er att läsa detta inlägg som jag skrev precis efteråt. Jag själv klippte mig hårtrimmer-kort i nacken och lämnade en lugg som var precis så där lång att den nästan gick att stryka bakom örsnibben.
 
På fjärde plats kommer min yngsta bild, tagen när dagen gryr och dimman lättar. Nu i december när jag kom hemhem till Norrland möttes jag av ett sagolandskap med snötyngda träd och fluffig, vit snö på marken. Jag åkte upp lite innan jul för att hinna stöka undan ett projekt som jag haft för händerna ett tag. Att kombinera projekt med en visit hos fina vänner slår aldrig fel, eftersom just dessa råkar vara av samma skrot och korn som mej själv. I söder var man visst svältfödd på snö, så denna bild på slingerstormhatten som frusit till is på sin färd uppför björkstammen blev en succé. Och händerna blev kalla, för det var – 17 grader ute, men det gäller att passa på att fotografera när solljuset dyker upp, eftersom i Ammarnäs skymtas inte solen förrän i andra halvan av januari.

 

På tredje plats skymtar en vy från byn vid vägs början där jag greppar morgonkaffekoppen. Ska strax föreläsa om Potatisbacken-Sveriges åttonde underverk, men passar först på att dricka lite kaffe. Platsen är vald med omsorg, Potatisbackens högsta höjd. Vädergudarna är med mig- solen sken, fåglarna kvittrade och alla som kommit för att lyssna var både pålästa och nyfikna. Mitt föredrag fick äran att avrunda boksläppshelgen av Att känna doft av frostrosor, som tillråga på allt blev en av mina absolut bästa föreläsningar (trots minimal förberedelse). Jag tackar fjälluften

 

På andra plats kommer en tillbakablick från 2018, bröllopet med stort B. Båten sjönk inte, men musikernas tält blåste bort. Men framförallt så var det den dagen då jag och Nils blev man och hustru ❤ Dagen då jag gick sönder, men samtidigt blev hel. Det var inte förrän i somras jag på riktigt började bli mitt vanliga jag igen, med mitt vanliga Lisa-driv och nyfikenhet. Nödbromsen var tvungen att dras. Jag rekommenderar ingen att skriva exjobb och planera ett stort bröllop på distans. Men nu är det gjort och jag tänker aldrig göra om det. 

 

”Bomullsbröllop heter det visst när en firar ettårig bröllopsdag. Tänk att ett år redan har passerat! ❤ Vi har varit man och hustru i ett år! ❤❤❤❤❤❤❤ Och så här i efterhand kan jag konstatera att med släkt och vänner kan en förflytta berg 🏔 Jag hade inte behövt vara så förfärligt orolig! Hoppat över mina sömnlösa nätter, som började månader innan bröllopet. Rädsla att allt skulle gå åt fanders kunde fullkomligt lamslå mej. Men tältet blåste inte bort (inte det stora i alla fall), efter oräkneliga liter såpa blev tältet tillslut hyfsat rent. Båten läckte inte in vatten. Pappa rodde inte på grund. Eldningsförbudet upphävdes i sista stund och vi kunde grilla den där renen. Alla kablar som bandet behövde kom på plats. Ljud och ljus fungerade. Flitiga händer hjälpte till med stort som smått, det byggdes podium, lövades med björkris, hackades grönsaker, plockades blommor och mycket, mycket mer. Det var febril aktivitet på Nolsia. Och det var den största och finaste gåvan vi kunde få ❤❤❤ #kärlekpånolsia

 

På första plats kommer den här bilden som knäpptes när jag och Rasmus smet ut och gjorde en liten glädjedans framför slottet där mellan examenscermonin och middagen. Det var examensbal och vi var uppklädda för att gå upp på scen. Äntligen hade vi tagit examen, varsin master i landskapsarkitektur! Efter 5,5 års studier (jag råkade kanske läsa några extrakurser) så rodde jag äntligen min utbildning i hamn. Men inget hade varit möjligt utan mitt bollplank och min klippa, min make ❤

 

 

Nåväl, gott nytt år fina vänner, jag är så tacksam att ni vill läsa det jag skriver och ser fram mot nästa år tillsammans!

 

Repövning

Idag har det gått en vecka. En vecka sedan jag borde ha satt ner foten och markerat. För lite mer än en vecka sedan ryckte jag nämligen in på repövning i Försvarsmakten. År 2010 gjorde jag lumpen, så det var med andra ord ett tag sedan jag sist stod på ett skjutfält i grön uniform…

 

Andra dagen på repövningen, men den första dagen på skjutbanan. Obehaget kröp sig direkt inpå där på fredagen och jag började lite svagt att hinta till mitt befäl att jag kände ett obehag av ljudet. Det blev inte bättre, men responsen från mitt befäl uteblev trots att jag vid tre, fyra tillfällen låg på. Eller jag fick hjälp att stänga av mina hörselkåpor vid ett tillfälle när jag meddelat att jag tyckte ljuden var för påträngande, men trots avstängda hörselkåpor fortsatte obehaget. Ljuden, o dessa ljud! Kunde det inte bli tyst någon gång? Hade det verkligen alltid varit så här otäckt hög ljudvolym på skjutbanan? Varför reagerade ingen annan? Såg mig omkring, alla soldater hade precis samma utrustning. Var det bara jag som upplevde obehag? I ett desperat försök att råda bot på problemet tryckte jag mina kåpor hårt mot öronen varje stund jag hade händerna fria, men det blev inte bättre. Till slut vände jag mig till ett annat befäl och fick direkt frågan om jag ville ha ett par öronproppar, som komplement till de aktiva hörselkåporna. Har nog aldrig blivit så tacksam, så snäll han var! Ett par gula hörselproppar i silikon, vilken skatt jag fick motta! Grät en skvätt av ren lättnad när jag tagit mig på säkert avstånd för att sätta in hörselpropparna. Gnuggade mina stackars öron. Torkade tårarna och traskade tillbaka till de andra, med en missad skjutomgång. Fem patroner efter.

 

Vi hoppar till lördagskvällen, efter två dagar på skjutbanan. All skjutning är avklarad, det blev totalt tre block. Jag är helt slut, har ont i huvudet men framförallt öronen. Hur jag än gnuggar blir det inte bättre. Det gör ont. Men jag biter mig i läppen, snart kan jag få gråta i duschen. Vi kliver av bussen och då klarar jag plötsligt inte längre av att hålla tillbaka tårarna. Drar mig undan en bit och försöker desperat torka bort dem, tårar som lika mycket kan vara tårar av lättnad över att allt oljud är över samt den där jäkla smärtan i öronen. Lika mycket tyvärr som tack och lov blir detta uppmärksammat, först av en observant soldat och sedan även av befälen. Håller på att dö av skam ooch vill bara sjunka genom asfalten. Det känns som att alla soldater har upptäckt att en soldat fallit ifrån och nu sitter i gräset och gråter. Vad tusan ska de nu tro? Kunde inte dessa tårar och hormoner ha väntat en stund? En soldat i min trupp är läkare och gör en första koll, böjer mig hit och dit för att kolla efter vätska i öronen. Eftersom jag uppger att jag har ont i öronen, men inte är nämnvärt påverkad av böjningsövningen, så får jag en tablett mot akut bullerskada. Dagen därpå får jag reda på att vi ska in till vårdcentralen, men läkarbesöket på söndagen byts ut mot vapenvård, eftersom jag morgonen därpå inte alls upplever smärta. Men jag får ändå en liten tablett i en påse av den omtänksamme sjukvårdaren. Vi avslutar övningen och jag får ägna all kraft åt att försöka vara trevlig. Jag är ju en glad och social prick i vanliga fall, men där och då vill jag helst att hela världen ska vara tyst, trots att vi pratar om fikabröd och bakverk. På kvällen när jag kommit hem startar maken elvispen och det gör så ont i öronen att hela min kropp reagerar med en kräkreflex.

 

Vi hoppar fram till idag, fredag, precis en vecka har gått sedan jag värmde upp på skjutbanan. Jag har fått träffa läkare och inväntar nu remiss till en öronspecialist på lasarettet. Läkaren kunde konstatera att jag har en liten utbuktning på trumhinnan, troligtvis på grund av att vätska läckt från örat, men att denna utbuktning nog kommer att läka ut av sig själv. Dessutom är trumhinnorna intakta, vilket är mycket positivt. Det som gäller nu är vila samt att undvika höga ljud samt ta smärtstillande när jag får alltför ont. 

 

Jag har varit så oerhört ledsen och arg på mig själv för att jag inte direkt bad om ett par hörselproppar, då hade troligtvis läget varit helt annorlunda. Jag hade varit mitt vanliga jag och orkat vara uppe en hel dag, utan att behöva gå och lägga mig och vila. Jag mår bra på morgonen, men sämre längre fram på dagen beroende på hur mycket ljud jag exponeras för. Jag har ont i huvudet och öronen på kvällen, precis som i lördags när jag inte klarade av att hålla tårarna borta. När det är helt tyst hör jag även en hög ton samt ibland ett dovt ljud som låter lite som en propeller, men dessa ljud sjunker tack och lov undan när andra ljud uppenbarar sig, till exempel när någon pratar.

 

Detta var långt ifrån första gången jag har stått på en skjutbana, så jag förstår mycket väl de som ifrågasätter varför jag inte reagerade kraftfullare och aktivt bad om ett par hörselproppar. Men dels så har det gått väldigt många år sedan jag senast befann mig på en skjutbana med massor av soldater som avfyrar sina vapen och dels kan det förklaras med att jag som tjej bland manliga soldater inte vill sticka ut än mer, speciellt inte genom att vara den som klagar. Jag är redan högst medveten om att jag är huvudet kortare än alla andra och har minst muskelmassa. Jag är kort sagt fullt medveten om att jag är den svagaste individen i gruppen och därmed så vill jag inget annat än att ligga lågt. Dessutom hade jag fullt upp att tänka på min skjutställning, att jag inte ens tänkte tanken att jag kunde ha läckage på mina kåpor. Alla soldater hade ju prick samma utrustning, men med ett tunt diadem, fältmössa, glasögon och lite hår i vägen så blev det visst tillräckligt många glipor för att släppa in tillräckligt mycket ljud för att mina öron skulle slå bakut och protestera. Det fina i kråksången är att jag klarar att vara uppe längre och längre stunder och att jag igår upplevde mindre smärta än tidigare! Jag håller nu mina tummar och tår att jag snart får bli mitt vanliga jag igen!

 
 

Hårdonation

Du vet väl om att du kan göra en välgärning när du klipper dig? Du kan donera ditt avklippta hår! Hos de flesta frisörer går det att ordna med hårdonationer, men det lättaste sättet att kolla upp om just din hårsalong kan klippa för en hårdonation är att ringa och fråga. Det gjorde Jossan när hon klippte sig. Hon tog sedan själv med sig sina flätor i en påse och lämnade in på USÖ hårvård. Den salongen tillhör Carl M Lundt, ett företag som gör peruker för personer som drabbats av håravfall genom medicinsk behandling eller ärftliga orsaker. Det var även där jag klippte mig. 

 

Det är dock vissa saker som en person som vill donera sitt hår behöver uppfylla: Håret bör inte vara färgat. Du bör inte heller ha några hårvårdsprodukter i ditt hår vid klippningstillfället. Men viktigast av allt, hårlängden! För att kunna donera krävs det att minst 25-30 cm hår kan klippas av.

 
Så går det till: Jag klippte av mig håret på USÖ hårvård i Örebro. Eftersom själva klippningen genomfördes på sjukhuset så flätade frisören inte mitt hår. Klipper du dig på en annan salong, så som Jossan gjorde, brukar de vilja att hårtofsarna flätas för att håret inte ska trassla till sig under färd. Flätning och klippning alltså.

Kluvna hårtoppar? Det gör inget om håret är lite slitet i topparna, det går att använda ändå! Längden behövs för att kunna knyta och greja när perukerna ska bindas ihop. Vanligen används minst tre hårdonationer till en peruk. 
 

Detta är inte ett sponsrat inlägg eller något betalt samarbete. Utan detta är helt och hållet en fråga som jag är genuint intresserad av att belysa. En himla fin grej! För handen på hjärtat om situationen skulle ha varit den omvända, skulle inte du ha varit himla glad om tre personer donerat hår så att du själv fick dig en riktig peruk, med riktigt hår istället för syntethår?  💖

 

P.s: Före- och efterbilder på min nya frisyr dyker upp här under morgondagen. Jag ska bara först vänja mig lite mer. En kvinnlig kollega började nästan gråta igår på kontoret när hon såg mig, oklart om det berodde på att jag berättade om min hårdonation eller över att min nya frisyr...

 

 


Skeppargården

Prick 100 år innan jag föddes byggdes släktgården i Kårehamn. I sommar fyller jag 30 år och släktgården ska nu vandra vidare, efter 130 år i släktens ägo. Skeppargården har fått sitt namn efter alla de sjömän som har funnits på min pappas sida och som barnbarnsbarnbarn är jag givetvis partisk när jag skriver att det är en helt underbar gård <3
 
 
Det är med en stor klump i magen som jag skriver dessa rader. Skeppargården är nämligen ute till försäljning, första visningen var för bara några dagar sedan. Så sent som förra veckan var jag och sambon nere på Öland och assisterade med ditten och datten på gården, men den resan kommer att tillägnas ett eget blogginlägg. Detta inlägg tillägnas helt och hållet min släktgård och jag hoppas verkligen att de personer som tar över fortsätter att vårda denna pärla till gård! Samtliga bilder är hämtade från Hemnet, ansvarig märkare är Andreas Boström på Fastighetsbyrån i Borgholm. Annonsen i sin helhet hittas HÄR.
 
 
 
 
 
 
 
Jordkällare, i bakgrunden skymtar gårdens vårdträd- Den stora lönnen,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
"Sobo", det som en gång var svinstia är idag inredd till en liten gäststuga
 
 
Hönshuset agerar idag matsal
 
 
I syrenbersån har många kardemummabullar och flertalet glas med flädersaft inmundigats under alla dessa år

Det blå köket ute i brygghuset- Perfekt förvaring för övervintring av växter

Det inglasade uterummet
 
 
 
Hos Mattias hittas ännu fler bilder, hela 72 stycken! Bilderna ovan är därmed enbart ett litet modest urval av alla fina bildkarameller som ligger uppe till beskådan. Men även fast bilderna är helt underbara, så är det inget som slår den faktiska känslan av att kliva in genom grinden. Det är som att komma hem. 
 
 
 
 

Ögonblick från året som varit

2017 bjöd på både hårt jobb, endel tårar och många skratt. Några av de saker som verkligen satt guldkant på året som gått har jag även fångat på Instagram, men då bildtexten blev förlång kommer här en utförligare beskrivning utav guldglimtar från 2017. 

 

1) Frieriet- Älsklingen gick ner på knä en februarinatt uppe i Talludden. Ringarna i ek hade han snidat själv, men efter närkamp med en buse där fästmannens ring gick i tusen bitar, byttes våra ringar ut till hamrat vitguld.

 

2)  Enaforsholm- Platsen där jag spenderat mina två senaste somrar. Denna bild vid forsen knäppte jag strax efter att jag i form av trädgårdsmästare varit vittne till vigseln mellan två vandrare som valde att knyta äktenskapets band i Jämtlandsfjällen.

 

3)  Projekt Kungsleden avslutades i år med delsträckan Kvikkjokk- Ammarnäs. Glädjeruset efter att ha gått hela Kungsleden var obeskrivlig. Ett livsmål checkades av. Själva delsträckan, med start i Kvikkjokk börjande dock med båttransport och chauffören var en glad herre som älskade potatis!

 

4) Bröllop! Marja fick sin Kristian där i augusti på Enaforsholm <3 Regnet stod som spön i backen, men trädgårdsmästaren närde in i det sista en förhoppning att vigseln skulle kunna ske utomhus, därav sekatören i min hand. Det är inte alla dagar finliret görs i långklänning och klackar, men det var en fantastisk avslutning på min arbetssommar uppe i Jämtland!

 

5) Familjen utökas! Chili tog oss med storm och detta fyrbenta charmtroll har sedan vårt första möte förgyllt varenda dag, hur grå och tung den än har varit <3

 

6) Mot nya höjder! Hon som har totalvägrat att sätta sin fot i en helikopter övervann inte bara sin rädsla, utan upptäckte att det var riktigt skoj att se saker ur ett fågelperspektiv! Dessutom gick den fenologiska inventeringen som en dans och ängeln i sten tog emot oss med öppna vingar.

 

7) Favorit i repris! För andra året i rad deltog jag på Nolia Trädgård. Trädgårdsingenjören i vintageklänning äntrade scenen och berättade om vad Naturens skafferi hade att erbjuda samt Enaforsholms fjällträdgård.

 

8) Vinterland. Ammarnäs- Det är hit man kommer när man kommer hem! Jag saknar snön, jag saknar människorna. Speciellt nu när de senaste festligheterna gått av stapeln på ett snöfritt Öland. Tur då att semester är inbokad är i slutet på januari! <3

 

9) Mina pojkar. När jag flängt land och rike runt har jag saknar er något förfärligt! Det har varit kul att se nya platser runtom i Sverige och lära känna nya människor, men att var och varannan vecka behöva packa väskan och ge sig iväg har varit påfrestande. Ser fram emot 2018 som förhoppningsvis bjuder på mindre flängande och mer tid hemmavid.

 

 

Nyårsmålen för 2018 är att prioritera mikropauser i vardagen samt bli bättre på att vårda mina relationer. 2017 går till historien som det år då jag var alldeles förskräckligt dålig på att vårda mina nära relationer och vilt kämpade för att få utmärkta betyg samtidigt som all annan tid gick till att omvandla det råa betongskalet till ett beboeligt hem. År 2018 blir det banne mig inga mastodontrenoveringar, utan fullt fokus planeras istället att läggas på bröllop, exjobbskrivande, flytt, lägenhetsförsäljning samt avslutande utav projekten som jag innan renoveringen dök upp, planerat att bocka av innan år 2017 slut. Hej 2018, nu skålar vi i kaffe och kör så det ryker!

 
 
 

När skymningen faller

Mormor brukade säga att när änglarna skakade sina mattor så dansade norrskenet över himlavalvet. Jag frågade aldrig vad änglarna gör när himlen brinner. När morgonens gryning eller kvällens rodnad sprider sig över himlen. När skymningen faller över oss likt ett batikfärgat skynke i rosa, orange, vitt och blått.

Nätterna i norr kan vara fullkomligt sagolika, magiska. 

 

Om att aldrig ha fått fira sin födelsedag

Har man aldrig någonsin firat sin födelsedag, så är det hög tid att börja när man fyller 20! I onsdags fyllde John 20 år och världens bästa mamma ordnade därför med kalas. Paket, ballonger och så två tårtor, vilka de yngre barnen fick dekorera med chokladsås och non-stop.

 

För en som firat 27 födelsedagar med pompa och ståt är det lite svårt att förstå hur det är att aldrig ha blivit firad på sin födelsedag. Att det är vilken dag som helst och att man därför vaken sjunger eller får några presenter. Men å andra sidan har dessa ungdomar flytt från ett krig, ett krig som är så avlägset för oss här i Sverige att vi knappt kan placera ut det på världskartan. Så dag möter verkligen natt här, men både ungdomarna och mamma kämpar på och det går framåt. Födelsedagsbarnet är vetgirig till tusen, så mitt i tårtkalaset åkte matematikböckerna och andragradsekvationerna fram. Mina små grå fick kämpa för att återkalla kunskaperna från NV-programmet och damma av gymnasiematten, men polletten föll slutligen ner och jag kunde förklara på begriplig engelska vad det handlade om. Avslutade eftermiddagen med att öva svenska och diskutera Sveriges statsskick med den blivande statsvetaren/ ekonomen. 

 

Att vakna upp

För precis ett år sedan så hoppade jag av ekorrhjulet. Jag blev tvungen att erkänna för mig själv att jag bara var en människa. Att det inte längre var kul med alla dessa bollar som jag ideligen skulle hålla i rörelse. Att vakna av hjärtklappning mitt på natten, panikslagen över att jag kunde ha glömt något. Jag skrev en krönika där och då. För dessa ord kändes som ett hån och att livet bara var jobb och åter jobb.

 

Nu tittar jag på denna skylt där den hänger på sovrumsdörren och känner tacksamhet. För när inga andra alarmklockor kunde väcka mig tillbaks till livet så kom detta som det skriftliga alarmet. De är inte klokt va det är skönt att leva!

 

 

 


Hortikultur i fjällmiljö- Typexempel Potatisbacken

 

En av mina läsare frågade förvånat om jag fortfarande skriver på mitt kandidatarbete. Självklart är svaret på den frågan nej, det är publicerat i Epsilon och jag är sedan någon vecka tillbaks hemma i fjällvärlden igen.

 

 

För kandidatarbetet blev klart tillslut, även fast resan var både lång och kämpig. Men i mål kom jag, vilket jag är innerligt tacksam för. En bit av hortikulturen vid vägs början är fångad. Och det känns fortfarande helt overkligt, för jag har nog aldrig jobbat så hårt för något. Jag la ner både min själ och mitt hjärta i arbetet. Glöm slutövning i lumpen, att intervjua 21 personer, transkribera allt (vilket blev 146 sidor) och koka ner det samt skriva en litteraturstudie om potatis var maxat. Totalt 75 sidor agrarhistoria blev det...

 

”Wow, vilket tidsdokument!”

 

”Du skriver en hel lärobok: Allt du någonsin behöver veta om potatis!”

 

”Jag tror att du har missuppfattat något, det var inte dags för masteruppsatsen riktigt än!”

 


Kära läsare!

Jag vet att jag minst sagt tunnat ut min läsarskara genom att låta det vara ekande tyst här inne. Sanningen är den att orken och därmed lusten till att skriva försvann. Jag har stressat på tok för mycket det senaste året. Att få lämna över min post som kårkassör känns minst sagt skönt. Inte för att jag ångrar föregående verksamhetsår, för det har varit väldigt lärorikt och utvecklande. Men jag vill helst inte göra om det. För att rodda kassörsjobbet på sidan av heltidsstudier och andra kåruppdrag har slitit mer på mig än vad jag alla gånger velat erkänna. Men nu är det nya tider och även fast jag fortfarande har saker att göra, så har jag lovat mig själv att prioritera mig själv mer. Jag ska göra mer av sådant som ger mig energi, till exempel att pyssla, träna och blogga. Bloggen som först var en kommunikationskanal med mina nära och kära när jag bodde utomlands, har med åren blivit ett forum för allt mellan himmel och jord. Bloggen spretar åt alla håll och kanter, för här finns inget renodlat tema. Den enda röda tråden är och har alltid varit Lisa och jag är spretig. Jag är inte en rak motorväg, jag är skogsstigen som slingrar sig fram genom landskapet. 

 

 
 

Denna bukett med vitsippor är till dig som läser. För att du fortfarande tittar in och envist hänger kvar, trots få uppdateringar. Men nu väntar nya tider och bloggen kommer definitivt att få mer fokus från och med nu. Kanske inte i form av romaner, utan troligtvis mer bilder eftersom jag förfullt håller på och skriver mitt kandidatarbete. Kram på dig!


Hjärtliga dagen

Hela dagen har samtliga flöden på Facebook och Instagram varit till bredden fyllda med gulligull. Mysigt för alla förälskade, något mindre rosaskimrande för alla oss som inte är det. Men vad gör väl det när man har sig själv att rå om? Dessutom så tror jag att det är nyttigt med lite perspektiv, det har i alla fall varit bra för mig. Min senaste parrelation slutade i ofrivilligt singelskap. Givetvis smärtsamt till en början, men oj så nyttigt det är att stå på egna ben! Jag håller på att lära känna mig själv och som herr Wilde så klokt sa, vem kan vara olycklig med frihet, böcker, blommor och månen? Allt det och mer därtill har jag förmånen att faktiskt ha, så nej det går ingen större nöd på singel fröken. 
 
 
 
 
 

Överlämning av stafettpinnen

Så var verksamhetsåret över och igår kväll lämnade jag över mitt kassörstestamente. En nätt liten lunta på 37 sidor exklusiv bilagor. Min mening med detta var inte att få den nya kassören att svimma, utan att ge henne ett ledsnöre för detta verksamhetsår. Min efterträdare ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt, de ska få lägga sin energi på att förbättra det! Dessutom så hade allt mitt slit och alla mina tårar varit till ingen nytta om jag inte kommunicerat hur, vad och varför jag gjort som jag gjort.

 
Ursäkta den suddiga bilden! Den togs just innan jag i ilfart åkte till centralen och hoppade på tåget. Nu är jag tillbaks i Västerbotten och ska fortsätta mitt skrivande, men på mitt kandidatarbete. 
 
 

Give a little bit

Min nya dator rasade samman, eller enligt Dell var den gammal. 101 dagar hade den på nacken. Men det är bara ett litet obetydligt problem, det finns de som har det betydligt värre. Det finns de som saknar ett tak över huvudet, ett varmt mål mat och känslan av att känna sig behövd och älskad. Jag har lyxen att kunna checka av alla punkter, men jag vet samtidigt att många har det sämre. Så jag försöker att ge och faktiskt bry mig. Det är det lilla som räknas. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

 

Min kusin Johanna skriver väldigt fint om detta, samtidigt som hon nämner lite av problematiken kring Jante. Att det skulle vara skryt att göra så. Visst kan jag förstå att vissa tycker det, men låt de då tycka så. Det är sannolikt inte den hemlöse som man just har försökt hjälpa en gnutta som tänker just den tanken. Tänk om alla faktiskt skulle få för sig att göra något, tänk vilken fin värld vi skulle leva i!

 

Jag har spunnit loss kring detta tidigare, så om du är intresserad av att läsa mer så kan du klicka HÄR och HÄR.

 

 

 


Sjuntan

Tjusningen med handarbete och själva essensen i syjuntan är att sitta tillsammans med sina kompisar och snacka medan man handarbetar. Allt ifrån det senaste skvallret till jämställdhet och växtfärgat garn hinner avhandlas under handarbetsstunden. Syjuntan är inte död eller en landsbygdsföreteelse, den är i högsta grad levande vill jag påstå! När jag bodde i Göteborg deltog jag i en och här i Skåne deltar jag i en annan som går under namnet Mormorsrutan (jag kände mig givetvis tvungen att lära mig virka mormorsrutor).

 

 

Förr var handarbete inte bara en konstnärlig hobbyverksamhet, det var snarare ett måste för en självförsörjande person att man kunde stoppa sina strumpor och laga hålen i skjortan. Tyvärr är det idag billigare att köpa en färdigstickad tröja än att köpa garnet till den, för att inte tala om den tid det tar att sticka en tröja eller ett par sockar! Men allt kan inte räknas i tid eller pengar och det man själv har skapat har ett oerhört mervärde, i alla fall för mig.

 
 

 


Förklaringen

Jag bloggar inte överdriver ofta nu förtiden och gårdagen kan ge dig ett hum om varför:

 

06.00 Vaknar & tar mig till universitetet

 

08.15-11.58 Redovisning av Odlingsföretag

 

12.00-14.00 Sponsormöte med banken gällande att rusta upp kårlokalerna

 

14.05-16.45 Potatiskonferens samt jag håller ett kortare föredrag om Potatisbacken, Sveriges 8:e underverk. Samtliga gästföreläsare får en tygkasse med Potatisbacken som motiv från Ottossons Textil.

 

17.00-18.30 Kårsamverkansnämndens årsmöte (KSN)

 

18.30-19.00 Jobb på expen

 

19-20 Somnar på bussen hem. Lagar middag och somnar om på nytt.
 
 

Kronärtskockan

Det har hänt något med mina smaklökar. De har blivit så smått äventyrslystna och jag testar både det ena och det andra. Hel kronärtskocka  har jag aldrig testat tidigare, men tack vare Hanna så har jag nu gjort det. Ett blad i taget med lite citronsmör och du har en alldelens underbar söndagslunch!

 

 
 

Odla melon på friland

Jag kommer nog aldrig att sluta fascineras över vårt avlånga land Sverige. Jag har nämligen varit med om något som jag trodde var omöjligt. Jag har nämligen varit med om att skörda melon som vi odlat på friland här i Sverige! Jag trodde absolut inte att det skulle gå, men det gick och resultatet blev underbart gott!

 

 
 
 

Livets kemi

Det har varit mycket tyst här på bloggen den senaste tiden. Inte för att jag glömt bort den, utan mer för att dagarna rusat fram i sådan fart att det varit svårt till och med för mig själv att hänga med. Jag har haft svårt att få livets kemi att stämma. Jag har hållit på att plocka ihop mina molekyler till fungerande enheter igen. För det har haltat lite på den fronten- Lite sömn, oregelbunden kost, långa och intensiva dagar på universitetet, mycket stress och än fler tidskrävande personliga åtaganden. Som grädde på moset så kom kontrasterna, vilket gjort att vågen svajat…

 

 

Hemma bland fjälltopparna vaknar jag av vinden i trädkronorna och fåglarnas kvitter. Det är djur i alla dess färger och former att både gosa och klappa. Det är frisk luft man andas och älgköttet som serveras vid middagsbordet har någon i familjen skjutit. Vattnet i kranen är isande kallt och kommer från den egna brunnen. Det är närhet till naturen. En närhet som varken kan köpas för pengar eller som kommer på burk.

 

 

I Malmö däremot så väcks jag oftast av ljud som hör staden till, så som tutande bilar. Jag har ingen eller mycket liten djurkontakt och vattnet i kranen är ljummet och smakar konstigt. I staden lever jag som vegetarian och sitter runt matbordet med mina två kombos. Jag bor med andra ord inte själv. Jag påstår inte att den ena eller den andra bilden är fel, utan allt har verkligen sin charm! För mina kombos (vilka är två helt underbara tjejer) har verkligen fått mig att upptäcka tjusningen med vegetarisk mat och alla de kryddor som kommer med den. Det får mig även att tänka på odlingsförhållandena som är av en helt annan värld här nere, än ovan odlingsgränsen där jag kommer ifrån.  Där jag kommer ifrån kan inte heller aktivitetsutbudet mäta sig med stadens. För en stad lockar med löftet att där alltid något sker. Att ingenting någonsin är helt stilla, utan allt är alltid i rörelse.  All denna aktivitet kan också upplevas som ett brus, där det egna hjärtslagen kan komma i otakt. Det händer liksom inte på en fjälltopp, där dagens bioföreställning kan utgöras av att änglarna skakar sina mattor*. Allt har verkligen sin charm och det går nästan inte att jämföra de två pusselbitarna med varandra just eftersom de är så olika.

 

Jag brukar säga att jag har hjärtat på landet, men bor i staden och det stämmer verkligen. Jag ser mig själv som besökare här i staden, fastän jag vet att jag numer är folkbokförd här. Men det spelar liksom ingen roll för mig, för jag planerar inte att bosätta mig här för gott. Men det är i alla fall kontrasten som sådan som har gjort att min inre våg har gungat lite. Gjort att jag kommit lite i otakt med mig själv, utan att för den skull tippa över. Men att gå från en miljö till dess raka motsats är en ganska så stor omställning som tar på kroppen. Så det jag har gjort är att jag försökt hitta balansen igen. Återfå jämvikten genom att ta bort eller lägga till. Säga nej till vissa saker och omfamna andra som jag insett att jag inte klarar mig utan. Som jag måste ha för att jag inte ska hamna i otakt med mig själv. Allt för att återfå den inre takten igen.

 

 

*norrsken


Den olycksdrabbade firren

Först började jag gråta och när man väl kom på hur man skulle få mig att säga vad som var fel, så visade det sig att jag grät eftersom farfar hade backat över middagen. Hur kom det sig annars att det låg en platt fisk på tallriken?! Jag hade allt suttit med moffe i båten och dragit upp både en och flera silverglänsande fiskar ur sjön och inte en endaste en hade varit platt, så det så!
 
 
 
 
Det dröjde 20 år, men så på min födelsedag så fick jag ett il. Jag även denna gång var jag på Öland, men känslan var annorlunda- Jag var beredd att smaka på den platta fisken. Jag kan snällt erkänna mitt misstag, inte över att jag smakade den, utan snarare för att det dröjde så länge innan jag kom över min inbillade matfobi, för platta fiskar är även de goda! Riktigt goda till och med!
 
 

En del av Sverige. En del av vårt kulturarv. En del av mitt hjärta och mina barndomsminnen.

 

Jag sitter här helt tårögd samtidigt som jag är fylld av nostalgi. Det kom sig nämligen så att jag stötte på ett klipp idag med ett par för mig, inte helt obekanta människor. Det är nämligen mina morföräldrar, Herbert och Elna Ottosson som figurerar i klippet där de visar hur det gick till förr. På den tiden då inte mjölken kom i tetrapack. Då man handmjölkade korna själv och man drack varm mjölk till frukost. Min mormor och morfar var en av Sveriges allra sista mjölkbönder och jag är ett stolt barnbarn. Mina morföräldrar var ett hårt arbetande par som vårdade den kultur som idag så gott som dött ut. Idag sker allt i stor skala med maskiner. Så var det inte för dem, det var med handkraft man kramade ut mjölken. Den varma mjölken som lade sig som ett skum i hinken. Så mjölkning, kosläpp, sträva kalvtungor och klingande koskällor i sommarnatten är några av de saker som sitter allra djupast rotade i mig.

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0