Galen start på veckan med häng på Östermalm hos Hella med shopping, drinkar och tjejkvällar.
Ett besök på HMS Gävle fick avsluta min ledighet. Oskar var fotograf för kvällen och tog bilder till reportaget i lokaltidningen som jag och Hella ska figurera i inom en snar framtid. En toppendag som avslutades med att vi såg Falken lägga till vid piren.

Idag och igår så har det varit strid. Roligt, men lite knepigt att skrika eftersom jag är så hes...
Imorgon salutövning och uttagning. Femton ska bli nio. Hoppas, hoppas, hoppas!!!

Befattningsutbildningen är som sagt över och nu även LOK-utbildningen. Dvs. jag har fått min utbildning för att kunna utföra min tjänst som bevaknings- och insatssoldat. Det liksom allt annat har varit väldigt givande och framför allt kul! Jag och mina kamrater har övat strid från fordon, säkring av byggnader och massvis med andra roliga saker. Och igår innan jag åkte uppöver så satt jag i föreläsningar. Alla förtroendevalda fick utbildning om massor av intressanta saker. Bland annat en hel del lagstiftning som kanske inte är världens roligaste texter, men himla bra att veta om vart de finns samt att de finns. Utifall att det skulle hända något.

I övermorgon tar nya närskydd över så från och med fredag kan alltid antingen 22:a eller 23:e pluton återfinnas i vakten! Dock så kommer det att dröja hela elva dagar innan jag går igenom grindarna igen. Elva dagar, oceaner av tid som 1:e sgt Pålsson alltid sa. Och nu är det verkligen oceaner av tid också. Eller oceander av dagar. Beroende på vad man föredrar att säga. Tid som ska spenderas uppe i Ammarnäs, större delen i alla fall. Och jag vet att det känns som en evighet nu, men jag är medveten om att det bara kommer att svischa till så är det söndag den 23. Tiden går fort när man har roligt. Men jag kommer inte känna någon sorg då, för jag har kul vart jag än är :)

Min önskan blev hörd och jag fick bli sjukvårdare. De senaste två veckorna har bara rusat iväg. Min befattningsutbildning till sjukvårdare tycker jag bara hann börja innan den var över. Brandsläckning, livräddning, Taktiskt Omhändertagande av Stridsskadad och trafikolyckor - tja det mesta hann vi med. Två grymma veckor!

 

 

 

Grrr...alla flyg är inställda så jag kommer inte hem! Tyvärr. Så jag ska roa mig själv här på Berga med att träna, plugga sjukvård och sy kragspeglar till killarna :) I kväll kommer det dock att bli den trevligaste stunden på hela helgen då det är utgång med Staffas och Nystad som gäller :) Bowling, biljard och lite festande.
    Sedan imorgon så är det bara jag från 21 samt 22 som är kvar här på bygget, kommer nog att kännas sjukt konstigt! Man är ju omgiven av folk hela tiden och det kommer att kännas som att jag glömt bort någon viktig info, eftersom jag då plötsligt är helt själv.
  Nope, nu ska jag gymma och simma lite innan simhallen stänger!

P.S: Tycker synd om kusinvintamin som inte kommer till Shanghai! Må vara att jag inte kommer mig hem, men att hon missar sin kurs, det är riktigt surt!

Så såg min dag igår i korthet ut.

Under veckan som gått har jag och mina kamrater tagit farväl av Kungsholmen och våra befäl vi haft under GSU:n (Grundläggande Soldat Utbildning). Finmiddagen där Fredrik slog på stort blev ett plåster på såret för att finkläderna inte fick nyttjas under middagen. De mest besvikna fick dock revansch och tågade in till kvällsskaffningen, inte i M90 utan uppklädda i civila kläder. Vi tjejer i armkrok med varsin kille från plutonen.  Så dagen blev rätt så lyckad ändå!

Det var i början av veckan, på onsdagen förflyttade vi oss. Men först fick Swartz och Plisko ta emot varsin utmärkelse, sedan var det båt över till finskan och därefrån buss upp till Stockholm. Så nu mer är jag stationerad ute på Berga. Väldigt mycket större än Kungsholmen. Betydligt sämre mat. Nya befäl. En ny miljö. En nystart helt enkelt!

Till veckan kommer vi att få reda på grupperna samt blir tilldelade befattningar. Jag hoppas att det är tredje gången gillt, om man nu kan säga det. Inte beridna högvakten, inte hundförare men förhoppningsvis sjukvårdare. Min gamla löjtnant tyckte att jag skulle passa som det. Men vi får väl se hur det blir med den saken. Vad jag än blir så kommer befattningsutbildningen snart att dra igång, jag tror att det var näst nästa vecka...

Höger vänster om!

Har spenderat min permission nere på Öland denna gång.

Fantastiskt härligt att vara här hos farmor och bli bortskämd med sovmorgon, fika på sängen och god mat. Solen har skinit och promenader har gåtts ute vid havet, eller rättare sagt ute på isen som fortfarande inte har släppt sitt grepp om strandkanten. Jag har fotograferat svanarna, rapphönsen och ålakråkorna som ölänningarna säger, som flyter omkring ute vid piren.

 Jag har suttit ute bland de öländska fårskinnen och läst, men inte i bikini som förra gången och vindruvsstockarna ligger i träda så det blev duffel och apelsiner istället.

  Igår kväll gjordes en utflykt till Föra med sång och musik. Idag har jag och Aiwest diskuterat soldatregler och promenerat ute i den öländska vintern. Farmor sade att det var väldigt länge sedan det var så här mycket snö på Öland. Och jag som inte ens är ölänning kan inte annat än att hålla med. För jag har nog aldrig varit med om att det ens har varit snö här, än mindre att de har legat i stora drivor. Det är nästan som hemma. Även fast detta också på sätt och vis är hemma. Men det är mysigt med snö och sol, det känns nästan som påsk uppe på Ribbovardo. Och påsken är ju förövrigt snart här och i och med den grundutbildningen avklarad och förflyttning upp till Berga. Kommer att bli trist att lämna Kungsholmen och våra befäl, även fast de kanske inte tycker likadant. Men än är det ett tag kvar dit och redan ikväll så kommer jag att befinna mig ute på ön för att påbörja en ny vecka med förhoppningsvis fint väder och mycket skjutning på skjutbanan!

Yey! Jag börjar göra framsteg, jag tror nästan att jag kan påstå att jag inte är flygrädd längre. Det kanske jag får äta upp längre fram, som ikväll då jag flyger ner igen. Men faktiskt, jag har flugit så pass mycket nu att jag slutat bry mig och faktiskt så är det oftast riktigt fint där uppe bland molnen.

Ännu en vecka har gått och det känns som tiden bara flyger iväg. Varje dag lär man sig något nytt och varje dag är underhållande på sitt egna lilla vis. Det är de små sakerna som gör det. Som glänsande kängor, killarnas syjunta eller kvällspermis. Det är även de små sakerna som sänker betyget som egentligen inte alls är små. Som benhinneinflammation, att jag inte kunde sjunka och hämta dockan som var fyra meter ner (som ni hör så ska ingen drunkna i min närhet, för jag får panik när jag kommit ner en bit), och två j*vla poäng ifrån på den viktigaste delen av skyddsvaktsprovet. Sådana saker som får både mig och min, (onda - enligt henne) tvilling att ibland avreagera oss på våra skåp.  Men jag trivs, det enda jag behöver hitta åt nu är min j*vla anamma som jag tycks ha tappat någonstans på vägen, för förr fanns det inget som hette ge upp, dockan skulle ha räddats oavsett vad!

 

Vadå underbart att komma hem!? Granrisbädden med sovsäck är utbytt mot 1,60 skön säng med duntäcke. Ingen mer eld- eller vaktpost på ett tag om fjärde pluton nu inte får för sig att ha brandpost :P Snuskburken är ren diskad och ligger åter igen i stridssäcken, nu är det tallrik med kniv och gaffel som gäller. Rent rinnande vatten och ingen kall fempunktstvätt ute bland granarna. Täckning och en mobil som faktiskt får brukas, med andra ord kontakten med omvärlden utanför har återupptagits. Som om detta inte var bra nog, så har jag för första gången sedan jag ryckte in fått komma hem igår! Om man ska vara riktigt noga så kom jag faktiskt idag klockan 01.30. Och imorse blev jag väckt av mina två dunbollar, sedan har jag brukat bubbelpoolen, tagit en massagedusch och sedan vilat framför täljstenskaminen med hundarna. Visst materiel har införskaffats inför den kommande veckan och efter den örtmarinerade laxen så bär det av upp över till mitt älskade Ammarnäs. Ett av Europas största naturreservat lockar starkt med sin underbara fjällvärld och mina älskade hästar. Där det för övrigt tillkommit två nya som jag inte ens har hunnit träffa! Nej nu längtar jag nästan till mitt andra hem så mycket att det gör ont!

Har kastat en blick på min bokhylla och insett att den är full av böcker som jag inte har läst. Om det nu inte var så att man nästan alltid stupar i säng varje kväll och de få kvällarna man inte gör det faktiskt hinner läsa en stund tillbringade att ögna juridik och lagstiftning, då skulle jag börja beta av de böcker som står i bokhyllan. Snart kommer en till att stå och samla damm, Snöglöd där jag är delaktig. Har korrekturläst min del idag och ska posta brevet nu ikväll.

So many books, so little time! Jag borde åka iväg på läsretreat och bara läsa i ett par veckor! Men det får bli någon annan gång. För just nu har jag roligare saker för mig, imorgon åker jag ner till Karlskrona. Tillbaks till Kungsholmen!

 

Så var man hemma igen. Känns tomt i lägenheten när inte Robert är här och nu mer är van att dela logement med sex andra personer. Så nu känns det lite konstigt, men samtidigt skönt att bara få sjunka ner i en mjuk soffa. Har tänkt uppdatera mig lite nu när jag är hemma om det gällande världsläget; kolla mailen, titta på nyheterna och kanske läsa tidningen. För helt allvarligt, jag har varit på en ö och stupat i säng varje kväll.

 

Jag insåg nu på flyget att det redan har gått tre veckor av min värnplikt och jag undrar vart de tagit vägen? Vi har fullt upp från tidig morgon till sen kväll. Lagandan börjar växa sig stark och jag trivs verkligen! Både hjärnkontoret och kroppen får jobba, en perfekt kombination. Nu hemma i det civila inser man att man redan hunnit bli lite yrkesskadad:

...Vart är det egentligen tänkt att man ska förvara alla sina saker när man inte har sin uniform på sig med massor av praktiska fickor? Vart ska man då förvara handskar, första förband och nycklar?

...Att namnbrickor är en fiffig uppfinning.  Man tar lätt reda på vad personen i fråga har för efternamn, det är bara att läsa på namnbrickan! Där av den tredje saken, jag har lagt till mig vanan/ovanan att kalla folk vid deras efternamn. För det är så man gör inom det militära. Inom det militära säger man inte heller okej, japp eller yes. För det är i respektive ordning en ungdomstidning, godis i chokladform samt ett diskmedel. Kort sagt olämpliga ord att använda sig av. Väldigt svåra att göra sig av med kan tilläggas, speciellt okej har jag lätt att ta till i mina mindre otänksamma stunder.

...Förste sergeant hade rätt, det har redan börjat sätta in. Yrkesskadan som medför att man automatiskt rättar in sig i takten efter den närmsta personen, eller i alla fall ibland. Jag gick till exempel i takt med damen framför mig på väg hem till lägenheten. Det bara hände, för man har lärt sig att inte sticka ut ur mängden. Man ska gå i takt, annars så förstör man för de andra och man vill inte vara en förstörare. Man vill däremot vara en bra lagkamrat!

...Att en timme är en ocean av tid som man hinner ofantligt mycket på om man tillämpar min plutons ledord, snabbhet, på rätt sätt. För aldrig hade jag väl trott att man kunde hinna så mycket!

 

Om jag nu inte just hade ätit middag så skulle det ha varit dags för kvällsskaffning och jag behöver varken putsa mina kängor eller vika in i skåpet. Så jag har kort sagt oceaner av tid! Undrar bara vad jag ska göra…

 

Har nu legat inne i snart två veckor och har nu fått min första välbehövliga permis. Tempot har kanske inte varit det högsta, men omställningen som man behövt göra har varit stor. Ingen annanstans går man väl upp före sex för att hinna städa en timme? Men disciplin är ordet som de vill ska sitta i benmärgen, men än är det en bit kvar dit.

 

Den stora besvikelsen kom efter bara några dagar och jag ville bara hem när det blev känt att ett misstag skett, vilket ledde till ännu ett när jag lyckades med det omöjliga och sydde kragspeglarna på fel sida!

 

Men Kungsholmen är fantastisk, jag gillar närheten till vattnet och min pluton är verkligen toppen. Allra nöjdast är jag nog med mitt logement där jag har en trevlig mix av folk från hela Sverige, varav jag är den sanna norrlänningen.

 

Första pausen från mitt stora äventyr är nu i halvlek och jag ska snart flyga ner igen. Ser inte fram emot resan, men att komma fram. För som sagt jag trivs, fast jag har mycket kvar att lära…

 

P.s: Ta det inte personligt att jag aldrig hör av mig, det är så mycket som ska hinnas med att jag är glad om jag hinner ringa och önska Robert god natt. Och bloggen kommer inte att uppdateras i samma takt som vanligt, för jag har varken internettillstånd eller dator med mig ner. Så det är permissionerna som är mina uppdateringstillfällen.