När jag inte längre får igen porslinsskåpet så vet jag vad jag ska göra…

Vill du veta var hon håller till så klickar du här.

Jag tenderar att försöka göra allt på en och samma gång. Blir otålig på att vänta, utan vill att allt ska ske här och nu. I alla fall när det kommer till mig själv. Jag vill göra allt och det direkt, det tycker i alla fall mitt inre väsen. Så när en kär vän till mig sa ”Ät elefanten i bitar” så träffade det mitt i prick. För det var precis det jag behövde höra. Att jag bör göra saker succesivt, steg för steg istället för allt på en och samma gång.

Så igår när pysselnerven slog an så gjorde jag mig en liten tavla som nu står på sängbordet. En påminnelse till mig själv att jag kan, men att det är bättre att jag tar det stegvis istället för att försöka ta mig an en elefant och därmed inte mäktar med. Äter man däremot elefanten i bitar, så är chansen betydligt större att resultatet blir helt fantastiskt.

OBS! Elefant är en metafor för ett mastodontprojekt och inget annat. Kort sagt jag uppmanar ingen till att äta kött, för det är din ensak.

Jag älskar att pyssla. Min hjärna går som igång på det, vilket gör att jag kan hålla på i princip hur länge som helst. Det senaste pysslet bestod av att få hyllkonsolerna i köket lite festligare. Sagt och gjort, decoupagelimmet åkte fram liksom min gamla flora. Så kom det sig att det blev blomsterfägring i  de tre trädgårdsingenjörernas kök.

 

 

 

Jag känner en tjej som har 1000 tapetrullar i en skrubb!  Eller hon hade det till alldelens nyligen i alla fall, för nu har ett gäng fått flytta hem till mig istället. Denna fina tjej råkar vara en av mina klasskompisar som också råkar älska att pyssla. En dag så fick jag så ett pysselpaket av E och förstå lyckan när jag öppnade paketet och fann allt detta…

 

 

 

Mönsterglädje och färgmagi! Jag blir helt till mig över alla dessa mönster för var och en är som ett konstverk i sig! Jag tror jag måste börja samla på tapeter! Om inte annat så kan jag gå vilse i Tapetskrubben.

Älskar ljus och har dem verkligen lite överallt. Senast då jag var ute och loppade med några vänner från så kom Amy viftandes med en flora. Nog för att vi alla är inom växtbranschen, men hon hade inte rotat fram den för egen räkning. Hon visste nämligen att jag var på jakt efter en! Lyckan är stor att hitta en fin flora för en femma. Det betyder att jag inte måste vara rädd om den, utan kan pyssla på bäst jag vill!

Pysselsuget slog dock till direkt jag kom tillbaks till min lilla stuga så det blev ett snabbt sådant- Mina vita, tråkiga ljus fick sig en omgång. Två florablad, lite snöre och sedan var det klart!

Jag skämtar inte, Landskrona jobbar på det. Jag har jobbat på det. Många jobbar fortfarande på den åtta kilometer långa halsduk som den 24:e oktober ska omfamna och värma stadens centrum. Man planerar nämligen att linda in stadens centrum i en gigantisk halsduk på FN-dagen. Men det är inte själva FN-dagen i sig man ska fira, utan att Landskrona fyller 600 år!

Det kom sig så att jag för lite mer än ett år sig befann mig i Skåne för att jobba på Farbror Elofs Skafferi. Varje måndag var jag dock ledig och eftersom en av mina kusiner då jobbade och levde här nere så passade jag på att besöka henne! Men eftersom hon slutade jobba lite senare än vad jag kom ihåg så strosade jag in på ett café och stickade/fikade litegrann.  Det föll sig nämligen så att jag glömt min stickning hemma, men att där på kaféet så fanns en korg med stickmaterial för entusiastiska handarbetare. Kom ihåg lappen som hände där intill om att det var för stadens 600-årsjubileum. Hur jag kom att tänka på det just denna dag beror på att det omnämndes i dagens metro, vilket fick tankarna att vandra bakåt i tiden...

Nu i förrgår så höll vi till hemma hos fina Anna som har ett helt underbart charmigt krypin! Det är så charmigt att jag nyss bestämt mig för att tillägna denna lilla lägenhet ett helt inlägg. Så håll utkik!

Igår sydde jag en duk, gjorde en duk av duken. Eller rättare sagt dukarna, eftersom det var flera. Jag bara älskar den här typen av pyssel, eftersom det inte finns några gränser. Inget är rätt eller fel och den kan utökas i oändlighet...

Idéen fick jag av Pernilla som jag också lånat bilden av

Jag gillar verkligen gamla kvinnohantverk, de får alldelens för lite uppmärksamhet med tanke på vilket verkligt hantverk det verkligen är! För att inte tala om hur tidskrävande det är. Men jag har ofta känt att de är lite svårplacerade, så när jag för en spottstyver hittade dessa på loppis så kunde jag inte motstå att köpa dem. Kan kanske tyckas att jag kunnat låta bli att sy ihop dukarna, men min filosofi är att det är bättre att använda det man har än att låta dem ligga undanstoppade i en låda. Sedan så sydde jag ihop dukarna så försiktigt att jag tror jag klarar av att ta bort stygnen om jag i framtiden skulle ändra mig.

Så här blev mitt resultat, där det enda som fattas är ett slitet slagbord.

En liten varning eller snarare ett tips till er som nu blir inspirerade att göra samma sak-

Välj dukar av lite tjockare garn eftersom de är lättare att fästa!