Vi fixar och trixar om dagarna, jag och mina gruppmedlemmar. Aldrig har jag väl skrattat så här mycket under ett grupparbete, men så har jag ju heller aldrig gjort en reklamfilm med mitt gäng heller!

Visst jag är lite dyster. Går i mol istället för dur som jag vanligtvis gör.

Men mina vänner gör som sagt ett hästjobb för att få tillbaka mitt leende.

Har bland annat blivit inlotsad i en pysselklubb som består av en massa trevliga tjejer tack vare Sofia. Det blev mycket pyssel och massa trevligt folk. För att inte tala om att jag bara älskar att se hur folk inrett sina lyor och att det tenderar att alltid bjudas på fika är ju inte ett minus!

Personliginredning som man blir lycklig av

Marängswiss, te & virkade djur!

Jag har tagit mitt förnuft till fånga. För bara för att jag mist mycket så behöver jag inte plåga mig själv och mista mer. Bara för att det är riktigt jobbigt nu, så behöver jag inte göra det ännu jobbigare. Jag har alltid gillat att blogga, så jag kommer att fortsätta blogga. För min egen skull kommer jag att fortsätta, men med vissa restriktioner- Inga känslor. De är bannlysta från och med nu och får bara förekomma i dagboken eller delas med de närmsta vännerna.

Jag är en glad tjej, innerst inne är jag verkligen det. Hon har bara försvunnit efter en hel del tuffa motgångar där den senaste i raden fick mig att undra om jag varit den elakaste av skurkar i mitt förra liv, om nu karma skulle få för sig att existera. Så den glada Lisa är borta och därför ska jag försöka hitta åt henne. Jag ska leta med ljus och lykta för att åtminstone hitta åt delar av henne. Till dess så har jag funderat på om det är bäst om jag är tyst, eftersom jag inte är någon bitter person av naturen. Jag är inte den som brukar ösa galla över folk eller ett kön. Därför så funderar jag på att pausa mitt bloggande så att jag inte ska göra det. Så att du inte på riktigt ska börja tro att jag är en kolsvart pessimist. För det är var jag inte innan allt detta drog igång, jag lovar! För vad nu det är värt!

Ett år har gått utan att jag vaknat av att du dragit av mig täcket och tittat på mig med dina stora mörka ögon. Ett år har gått sedan du spanade ut genom fönstret från soffan. Ett år har gått sedan du försökte hypnotisera kolakakorna, krafsade ner en nybakt bulle eller byggde bo i garderoben. Ett år utan rävröd päls, blöt nos och en viftande svans. Det har gått ett år sedan du somnade in, kära Mickan.

Jag är så glad över mitt nya skåp som inte är så där jätte nytt. Dels har det bott hemma hos mig ett tag och sedan så är det inte direkt nytillverkat. Det är dock en liten historia bakom detta skåp som jag hade tänkt att berätta för dig nu...

Skåpet visade sig bo på fjärde våningen. Givetvis fanns det ingen hiss, utan bara långa och många trappor. När vi väl genomfört dagens styrketräningspass och fått ner skåpet och kommit ut på gatan, så uppstår det ett nytt problem. Det går inte in i bilen, trots att vi mätt att det skulle passa. Naturligtvis så råkade vi dra till med innermåtten och inte där luckan var som smalast vid karmen. Skåpet går alltså inte in i bilen och ingen av oss är sugen på att hyra och köra släpvagn mitt inne i Malmö. Så vi fortsätter att vrida och vända, vägrar ge upp. Men det går verkligen inte in. Så vi hivar upp det på taket och tar fram påsen med spännband. Båda tittar på den andre och vi inser att ingen av oss är några hejare på spännband. Men det går, tillslut så sitter skåpet fast. Det sitter fast så bra att när det slutligen blir dags att ta ner skåpet så går det inte.  Det sitter fast där på taket och vi får inte loss det. Assistans kommer och så plötsligt är skåpet är nere och inne i min lilla stuga. Nu gör det sitt jobb och slukar allt porslin som jag äger och har samt några högar sängtextil.

Jag har varit ute och sprungit en vända och ska nu fortsätta räkna kemi. Nästa tenta vankas redan om en liten vecka. Tiden går långsamt fort om man kan uttrycka det så, nu när man pluggar.

När man vet att man ligger på gränsen. När man skriver så där personligt och direkt från hjärtat, då är det bra allt pirrigt att gå i tryck. Detta är min krönika som strax innan skolstarten publicerades i tidningen Västerbottningen där jag är krönikör.

Förvänta dig det värsta, samtidigt som du innerligt hoppas på det bästa. Det är en liten devis som med åren vuxit sig fast vid mig. Oftast blir det till och med så att förväntningarna på det värsta väger tyngre än förhoppningen på det bästa. Jag föreställer mig nämligen det absolut värsta så länge att jag tillslut lyckats övertyga mig själv om att det är den enda möjliga utvägen. Samtidigt så är jag fullt medveten om att jag i 99 fall av hundra har fel. Jag lyckas som tur är alltid återfå tron på mig själv.

Väldigt märkbart blir det nu innan universitetsstudierna ska till att dra igång. Att ”jag-vet-alltid-allting-på-förhand” kan nämligen ställa till det rejält för en i huvudet. Jag ska ju som sagt börja studera ämnen på universitetet som jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Jag ska åter igen flytta, nu till en helt ny stad där jag aldrig tidigare varit. En stad som jag nästan inte ens visste fanns och där jag heller inte känner en endaste kotte. Det blir plötsligt ett gigantiskt avstånd hem, när jag flyttar än längre söderut (trodde inte det var möjligt för norrlänningen). Problemen hopar sig i huvudet: Kommer jag som fattig student ha råd att åka hem? Kommer jag att förstå mina klasskamrater och kommer de att förstå mig? Bil har jag ingen och cykeln står 130 mil bort vilket gör den lite väl svåranvänd, så kommer jag att klara av att gå? Ett gymkort i stan är grymt dyrt och eftersom jag inte känner till några bra löpstigar så kommer jag antingen få springa runt, runt i mitt krypin eller bli inaktiv, drabbas av diabetes och få på tok för trånga kläder (och där med behöva lägga ut stora summor pengar på en helt ny garderob). Jag skyr allt som har med nollning att göra och därför kommer jag också bli en ensamvarg och vara helt utan vänner de närmaste tre åren. För inte ens mina gamla kompisar kommer att ha tid eller ork till att komma och hälsa på mig som bor så långt borta. Ingen av kurserna jag ska läsa är bekanta för mig, men alla de andra kommer att kunna precis allting. Mina kurskamrater går bara utbildningen för att kunna skryta om vad de kan. För att inte tala om att jag har noll koll på vart alla föreläsningssalar ligger, så jag kommer ständigt gå vilse och därmed bli den person som alltid är sen till föreläsningarna. Jag har ett hundratal exempel på lager över nojiga påståenden som rusat genom min hjärna. Påståenden som min hjärna kommit på helt själv, utan att först ha samrått med logiken.

Men det ordnar sig. Newsflash! Jag har bott både i Spanien och på Island och jag är så vitt jag vet läskunnig. Man kan lära sig saker på vägen. Jag är inte den enda som är nervös. Jag är inte den enda som inte hittar, men jag kommer att lära mig! Skulle jag gå vilse, så vet jag hur man öppnar munnen, att jag sedan får ett svar på skånska må så vara. Jag kan inte redan allt, men varför skulle jag annars gå utbildningen? Det heter ju faktiskt grundutbildning så rimligtvis borde alla vara noviser. Sedan så har det hitintills aldrig blivit så hemskt som jag trott. Mardrömsscenariona har en tendens att alltid raseras. Så frågan är, när ska jag börja tänka tillbaks på alla de gånger jag oroat mig i onödan och ta lärdom av detta? Kanske aldrig, för jag älskar att ha fel.

Underbara saker

...som ljuvliga cupcaces

...rosor i massor

...och så klart söta tavlor

Tre saker som man aldrig kan få förmycket av enligt mig!

Ännu ett utdrag i mitt liv- Jag vaknar med känslan av att en stor fuling till finne smugit sig fram under natten, vilket givetvis har inträffat. Därför duttar jag på concealer och ett lager av min vanliga foundation där i halvmörkret, eftersom jag inte bryr mig om att tända lampan.

Cyklar glatt till universitetet och slår mig ner på platsen som Sofia hållit. Bredvid sitter en manlig bekant som lite nyfiket undrar vad som hände med min solbränna. ”Jag tyckte att du var brun igår…”

Jag var brun igår och jag är fortfarande brun, det var bara det att det låg inbäddat under lite makeup. Självklart i helt fel nyans (helt klart eftersom han av alla upptäckte det) eftersom jag inte hunnit vara i Götet sedan jag kom tillbaks från Rhodos. Det vill säga samma bleka foundation åkte av gammal vana på imorse, vilket gjorde mig till ett blekt litet spöke istället för ett solbränt ett. Numer sitter det en lapp med varningstext på sminkväskan och vissa vet lite mer än nödvändigt om mina sminkvanor.