När man vet att man ligger på gränsen. När man skriver så där personligt och direkt från hjärtat, då är det bra allt pirrigt att gå i tryck. Detta är min krönika som strax innan skolstarten publicerades i tidningen Västerbottningen där jag är krönikör.

Förvänta dig det värsta, samtidigt som du innerligt hoppas på det bästa. Det är en liten devis som med åren vuxit sig fast vid mig. Oftast blir det till och med så att förväntningarna på det värsta väger tyngre än förhoppningen på det bästa. Jag föreställer mig nämligen det absolut värsta så länge att jag tillslut lyckats övertyga mig själv om att det är den enda möjliga utvägen. Samtidigt så är jag fullt medveten om att jag i 99 fall av hundra har fel. Jag lyckas som tur är alltid återfå tron på mig själv.

Väldigt märkbart blir det nu innan universitetsstudierna ska till att dra igång. Att ”jag-vet-alltid-allting-på-förhand” kan nämligen ställa till det rejält för en i huvudet. Jag ska ju som sagt börja studera ämnen på universitetet som jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Jag ska åter igen flytta, nu till en helt ny stad där jag aldrig tidigare varit. En stad som jag nästan inte ens visste fanns och där jag heller inte känner en endaste kotte. Det blir plötsligt ett gigantiskt avstånd hem, när jag flyttar än längre söderut (trodde inte det var möjligt för norrlänningen). Problemen hopar sig i huvudet: Kommer jag som fattig student ha råd att åka hem? Kommer jag att förstå mina klasskamrater och kommer de att förstå mig? Bil har jag ingen och cykeln står 130 mil bort vilket gör den lite väl svåranvänd, så kommer jag att klara av att gå? Ett gymkort i stan är grymt dyrt och eftersom jag inte känner till några bra löpstigar så kommer jag antingen få springa runt, runt i mitt krypin eller bli inaktiv, drabbas av diabetes och få på tok för trånga kläder (och där med behöva lägga ut stora summor pengar på en helt ny garderob). Jag skyr allt som har med nollning att göra och därför kommer jag också bli en ensamvarg och vara helt utan vänner de närmaste tre åren. För inte ens mina gamla kompisar kommer att ha tid eller ork till att komma och hälsa på mig som bor så långt borta. Ingen av kurserna jag ska läsa är bekanta för mig, men alla de andra kommer att kunna precis allting. Mina kurskamrater går bara utbildningen för att kunna skryta om vad de kan. För att inte tala om att jag har noll koll på vart alla föreläsningssalar ligger, så jag kommer ständigt gå vilse och därmed bli den person som alltid är sen till föreläsningarna. Jag har ett hundratal exempel på lager över nojiga påståenden som rusat genom min hjärna. Påståenden som min hjärna kommit på helt själv, utan att först ha samrått med logiken.

Men det ordnar sig. Newsflash! Jag har bott både i Spanien och på Island och jag är så vitt jag vet läskunnig. Man kan lära sig saker på vägen. Jag är inte den enda som är nervös. Jag är inte den enda som inte hittar, men jag kommer att lära mig! Skulle jag gå vilse, så vet jag hur man öppnar munnen, att jag sedan får ett svar på skånska må så vara. Jag kan inte redan allt, men varför skulle jag annars gå utbildningen? Det heter ju faktiskt grundutbildning så rimligtvis borde alla vara noviser. Sedan så har det hitintills aldrig blivit så hemskt som jag trott. Mardrömsscenariona har en tendens att alltid raseras. Så frågan är, när ska jag börja tänka tillbaks på alla de gånger jag oroat mig i onödan och ta lärdom av detta? Kanske aldrig, för jag älskar att ha fel.