Mer eller mindre utrotningshotade fiskar och skaldjur säljs i våra butiker och det utan att folk reagerar. Jag har länge förvånats över att denna handel inte stoppas. Men det har en förklaring i att konsumenterna inte protesterar. Vi har inte än sagt ifrån att det är inte okej. Vi vill inte äta utrotningshotad fisk! Jag tror inte att vi insett vilken makt vi konsumenter egentligen har! För skulle den stora massan säga ifrån, ja då skulle det bli ändring. För butikerna vill sälja, och har man ingen som köper varorna butiken köper in, ja då slutar man köpa in denna vara. Så enkelt är det. Men man måste agera för att någonting ska hända. För ingenting sker inte av sig själv!

Är du osäker på vad som är utrotningshotat eller inte så tycker jag att du ska kika in på Världsnaturfondens

hemsida där man kan ladda hem en fiskguide i pdf-format.

För det kan vara lite svårt att komma ihåg vad som är bra och inte bra när man står där och ska välja i  fiskdisken. Jag skulle vilja gå så långt och säga att det är rena havsdjungeln. Ta bara torsken till exempel:

Torsk från östra Östersjön samt Barents hav är MSC-certifierad och/ eller är KRAV-märk och får grönt ljus.

Medan man utfärdar gult ljus är det för den odlade torsken samt den från västra Östersjön och Island.

Rött ljus ges för bestånd som är överfiskadade som t.ex. Nordsjön, Kattegatt och Skagerak. Torsk som fångas med bottentrål  har en negativ inverkan på havsbottnarna och är därför inte bra. Och man rekommenderar konsumenterna att inte köpa filéer som är mindre än 30 cm på grund av att dessa fiskar än inte hunnit fortplanta sig.

Så vart fisken kommer ifrån, hur den har fiskats samt hur stor den är har betydelse. Som konsument får man väldigt mycket att tänka om man ska handla miljövänligt. Och om man inte är sugen på att ta med sig en linjal för att mäta fiskstackarna eller ett förstoringsglas för att läsa på innehållsförteckningen, så rekommenderar jag WWF fiskguide som finns i fickformat. Liten, lätt och praktisk att bära med sig!

Jag diktar högt,

jag diktar lågt.

Ute vinden är kall,

men brasan den är varm.

Jag diktat på vers hela dagen

Och druckit kaffe så jag fått ont i magen.

Ockra sover i soffan skönt,

jag leker fotograf och fotar grönt.

Framåt kvällen kommer Sanna,

men fram till dess jag bilder scanna.

Scones och rosiga muggar med te,

det är det första hon kommer att se.

Har inte blivit sponsrad av Läkerol.

Dock så har jag hittat en fin gamal metallask i mina gömmor.

Har nu dammats av och används nu mer till prylen som alltid tycks vara på villovägar-

Förvaring när den är som bäst-
Stöttålig, lätt att hitta och snygg!

Nyheterna är alltid en källa till upplysning samt för att hänga med i det senaste som händer och sker i världen. Nej, jag hade inte tänkt skriva om upproret i Egypten, det klarar alla andra av så mycket bättre än mig! Dock så hörde jag förra veckan att antalet livstidsdömda fångar har ökat från 105 till 159. Och i sitt sitter man inne i 20 år istället för 10-15 som var vanligt i början av 2000-talet. Varje intern kostar oss skattebetalare 2 500 kr/dygn! (All fakta direkt hämtad från Rapport). Det fick mig att genast börja räkna…

Antalet dagar en intern sitter inne är alltså: 365x20= 7 300 dagar

Dessa dagar kostar internen oss skattebetalare 2 500 kr/dygn: 7 300x 2 500=18 250 000 kr

Detta är vad en intern kostar oss skattebetalare som sitter inne på livstidsfängelse!

Gångra sedan detta med 159, vilket är antalet livstidsfångar som vi för tillfället har i Sverige och jag får ”För stort värde angivet” på min mobil. Vilket ger en hint om att det nu handlar om riktigt stora summor!

Grafräknaren här hemma gick dock inte bet, utan spottade fram svaret: 2 901 750 000

2 901 750 000 kr är en svindlande stor summa pengar! Pengar som går till dem i samhället som sitter inne för att sona sina brott. Som straffas. Jag bara undrar, hur mycket pengar får en mindre skola med samma antal elever på en 20 års period!?

P.S: JAG ÄR INTE FÖR DÖDSSTRAFF!!!

Blev dock lite intresserad att ta reda på vilka summor det egentligen rör sig om, vilket jag nu har.

Goda råd är dyra.

Väldigt dyra till och med.

Och även råd om inte är goda kan de fortfarande vara dyra.

Min visdomstand växer uppenbarligen snett och ligger och trycker på de andra tänderna. Men det är inget man fixar i en handvändning, utan det krävs en operation för att åtgärda det problemet. Men tandläkaren sa att det kanske så småningom skulle sluta att göra ont, så att det jag behövde vara nu var att avvakta och vänta på att det onda ska ge med sig. Rådet som sådant var alltså ”Förr eller senare så går det över. När får du se”. Vilken lycka att höra att det någon gång kommer att sluta göra ont! Tyvärr verkar det inte som den dagen är idag! Dock så fick jag ju inte bara ett gott råd utan även en spolning vid visdomstanden, vilket gav mig en tredje sak. En himla saftig räkning. 100 kronor per minut. Helt hutlöst dyrt! Så att de kan se sig i stjärnorna efter att jag kommer tillbaks nästa vecka, för bra mycket hellre tar jag en Ipren än går dit för att få krassa råd. Det är dessutom bra mycket billigare och för över tusenlappen så får man en hel del smärtstillande…

Så står det med kylskåpspoesi på mitt kylskåp här hemma och det är tusan sant. Inte för att jag någonsin provat, men jag kan mycket väl tänka mig in i situationen. Speciellt idag när jag ska till tandis. Inte för att åtgärda några godiständer, utan snarare för att se över visdomstanden som nu kommit sig för att titta upp. Hade glömt denna känsla, detta kliande och obehag, men framför allt smärtan och att inte kunna tugga ordentligt. Dock så verkar man prioritera patienter som inte kan äta, så jag har därför fått en tid idag. Hoppas nu bara att jag inte brås på min mamma!

SJ lyckades åter igen med konststycket att hålla en oerhört låg standard. För igår när jag klev på tåget så var det fullsatt. Folk stod upp i mittgången, det därför att man hade plockat bort en vagn. Uppenbarligen hade aldrig tanken slagit dem att det man tar bort, det ersätter man.

Alla var vi frustrerade, vissa blev till och med ilskna. En ilska som den stackars konduktören fick känna av i form av hårda ord. Självklart var jag heller inte helt nöjd med att ha betalat 140 kronor för att stå på ett gungande tåg i fyrtio minuter, men jag visste att det inte skulle bli bättre för att jag skällde. Men det var inte SJ:s taktlöshet som gjorde mig illa till mods. Det var dess påföljd…Folk blev som sagt hänvisade till att stå och jag är uppfostrad så att dem som behöver sitta, dem ska också få sitta.

Där stod jag alltså i mittgången ombord på ett gungande tåg med både gravida och gamla. Människor som helt solklart var i störst behöv av en sittplats lämnades att STÅ. Och ingen frisk ung människa lämnar heller plats. Människor som gott kunde ha lämnat plats och stått. Men icke, de sitter helt oberörda kvar på sina platser. Människor som varken fått någon ordenlig uppfostrad eller som hade någon skam i kroppen. För har man något av detta, så sitter man inte slött kvar på sin plats. Så enklet är det! Så sker en intressant sak, en kille ska kliva av. Han vänder sig om till mig (!) av alla människor och erbjuder sin plats. Blev helt paff, för jag stod där varken med käpp eller putande mage, inte heller har jag passerat nittiostrecket.

Jag tog givetvis inte platsen. Jag lämnade självklart över platsen till mannen med käppen som visade sig vara 89 år. För så dåligt har mina föräldrar inte uppfostrat mig, så att jag stjäl sittplatser från gamla och skröpliga. Inte gravida för den delen heller! Och farbrorn han blev himla glad han och sa att det nog trots allt fanns hopp om ungdomen. Men jag är av en annan åsikt. För jag blev nästan lite mörkrädd. Och framförallt så skämdes jag där jag stod. För vart är världen egentligen på väg? Har folk inte längre någon skam i kroppen? Hur har man egentligen blivit uppfostrad om man inte kan visa andra vanlig hederlig respekt? För jag respekterar de gamla något oerhört, för vore det inte för dem så hade vi inte haft det Sverige som vi lever i idag. För dagens välfärdssamhälle kan knappast vi ungdomar skryta med att vi lagt grunden för. Så det jag vill ha sagt är att det är alldelens självklart att man uppvisar lite hyfs! Att man respekterar och att hjälper dem som är i behov av detta. Som den självklarheten att man lämnar plats för gravida, gamla och sjuka!

Och som min mormor skulle ha sagt ”att ni int skämmes!” och om inte annat så skäms jag för dem!

Fina ord är som sockervadd. De lägger sig runt hjärtat som bomull och värmer...

Ibland kan gamla gummor göra en så glad! Säga fina, fina små ord som är som sockervadd för hjärtat.
Jag blev inte bara glad, jag blev tacksam också. Tacksam över orden som var mer än bara fina, för tänk om det hade varit tvärt om! För det hade ju inte alls varit något vidare det inte!!!

Det råder skidhysteri i Sverige tycks det mig. Inte minst syns det här hemma med både en pappa och en bror som frekvent nöter sina skidor. Och när de inte gör det, tja då är det skidåkning i någon form på tv...

Alla tycks uppskatta att titta på denna sport. Men inte jag, jag är som Tjuren Ferdinand och går mot strömmen. När alla de andra sitter i soffan och tittar far jag runt. Pysslar, bakar, städar, skriver eller jobbar. Ja helt ärligt kan jag lätt komma på hundra saker jag hellre skulle göra en söndagsförmiddag än att titta på skidåkning. Det är inte det att jag inte är stolt och imponerad över våra svenska skidåkare, för det är jag! Jag tycker att de är riktigt duktiga och jag gläds åt deras framgångar. Dock så är jag inte intresserad av att se dem åka. Mycket hellre läser jag om skidlandslagets framgångar och förluster i tidningen och där med spar tid, än att få fyrkantiga ögon och sitta och stirra en hel dag på dumburken. Som ni hör är jag inte någon tv-människa! 

Har fått höra att jag på den punkten är väldigt osvensk som inte tittar på skidåkning och det må så stämma, men bra mycket hellre åker jag vasaloppet än att sitta i en soffa hela dagen och titta på när de åker. Och nu får jag verkligen hoppas att inte pappa läser det här, för då kommer han direkt att anmäla mig till nästa års Vasa-lopp. Min pappa vill nämligen göra det till en familjetradition, dock har han än bara lyckats övertala ena halvan av familjen. Och den resterande halvan är lite mer svårövertalad. För nio mil är långt! Det är som till Ammarnäs och dit är det nog jobbigt att cykla…

Hur kan de bara?! Jag fattar inte att politiker och andra ledare säger att man inte alls vill få en ökad urbanisering. När de i själva verket verkar göra allt för att få folk att flytta till städerna! Senaste exemplet på detta är en av mina arbetskamrater som berättade att nu ska Telia lägga ner ledningen där hon bor!!! Sluta laga och upprätthålla standarden och istället bara ta bort deras telefon! En enkel lösning på ett dyrt problem tyckte nog Telia. Jag tycker det är en jubelidiotisk lösning, för telefon måste man ha! Speciellt om man bor mitt i skogen! Och kan man inte få bidrag från staten för sådant? Kan kanske klassas in som Håll landsbygden levande eller Mot landsbygdsutrotning? För visst kan jag förstå att det är dyrt att underhålla dessa ledningar som tycks gå rakt ut i skogen. Men det man inte tycks ha tänkt på är att det faktiskt BOR folk i skogen!!!

Folk som redan innan är isolerade. Människor som Telia nu vill göra än mer isolerade. Eftersom de vill skära av en av kommunikationskällorna med omvärlden. Telia som fattade detta beslut har nog inte haft i åtanke att strömmen inte får gå. Och skulle den nu skulle gå, så får man hoppas att mobilbatteriet vid det tillfället är fulladdat. Så att man kan kontakta omvärlden om det skulle hända något där ute i skogen. Hur som helst så måste man vara sjukt snål även om batteriet mot förmodan skulle vara fulladdat och spara på batteriet. För här uppe kan strömmen vara borta länge. Speciellt om vintrarna kommer och går den lite som den vill.

Men det ser du tror jag inte att beslutsfattarna tänkt på! Inte heller att gamla Sören som sitter i sin röda stuga kanske saknar BÅDE mobil, körkort och dator! Nej, det känns snarare som att plånboken har fått tala när de bestämde sig för att klubba igenom det här beslutet...

Och min fråga är: Hur fan har man tänkt att folk ska kunna bo kvar ute
på landsbygden, när de inte ens får behålla sin fasta telefon!?

Var på gymmet idag. Har börjat besöka det rätt så frekvent. Dels för att gratis är bra (det är här på basen) men sedan för att det är skönt att känna musklerna bli starka och benen pigga. Det behöver dem. Och nu börjar mina benhinnor att må bättre. Men ingen löpning för min del. Än. Med det kommer.

Dock så gör det som mest ont när jag inte får springa dagar som dessa, dagar då regnet står som spön i backen. Då är det skönt att känna benen trumma mot marken. Rytmisk tearapi kallar jag det…

These shoes are made for running

Skrubbade mina händer rena från levrat människoblod. Såg hur vattnet blev brunt av allt blod och sedan rinna ner i avloppet.

Jag tror att det finns en mening med allt. Att jag inriktade mig mot sjukvårdare och inte bilförare. Att vi tog genvägen istället för den bättre och något längre vägen. Att vi var lite tidigare än annars. Att vi körde i sådan takt att vi snabbt hann upptäcka att det var något på vägen. Att detta något var en farbror med sin cykel.

Idag fick jag bevisat för mig att jag skapat ett ryggmärgsbeteende, genom mången sjukvårdsövningar inom det militära. Samt att det är bra att använda cykelhjälm. Jag ska damma av min gamla. Jag vill inte att någon ska behöva göra samma sak på mig som jag gjorde imorse! En cykelhjälm är en väldigt billig livförsäkring mina damer och herrar! Tyvärr använder allt för få denna uppfinning, inklusive jag själv som slutat för något år sedan. Men nu är det dags att bryta den dåliga trenden och damma av den förlegade!

Var på marknad igår och samlade vuxenpoäng. Det kallar jag det i alla fallför när man bara kommer där ifrån med användbara saker. Ingen sliskig sockervadd som klibbat sig fast, inga leksaker eller uppblåsta ballonger. Nu är det andra tider. Tider där te, muffinsformar och kryddor dominerar. Det finns en röd tråd dem emellan som man inte behöver leta allt för länge för att upptäcka.

Idag lyckades jag samla ihop ytterligare två vuxenpoäng genom att dricka kaffe och inhandla elvispens föregångare. Nu med mitt nya förvärv, en handvisp, är det bara för att sätta igång och baka!

Man ska handla utan att vara rädd för att göra fel. Vi blir lärda att alla kan vi göra fel. Alla är vi människor. Samtidigt är det inte accepterat att fela. Det får inte förekomma error i systemet, det ska fungera perfekt. Hur bär man sig åt för att aldrig famla, aldrig ramla?

Hur är man både empatisk och sympatisk? Vart går den fina gränsen? Kan man vara för empatisk och då till kostnad av vad? Behöver det kosta något? Och om det nu kostar något, är det en själv som får betala priset? Hur gör man för att inte ösa slut på sin givmildhetsbrunn? Ösa slut på sig själv. Ge mer än vad man får tillbaks. Och får man någonsin något tillbaks? Hur mäts det i sådana fall, i pengar? Är lönen en mätsticka på hur mycket ens jobb är ”värt”? Och om, hur ska en undersköterska eller en sjuksköterska motivera sig själv för att göra ett bra jobb? Att fortsätta prestera? Eftersom allt de ansvar de har inte belönas? I alla fall inte pengamässigt, för deras löner är inte mycket att hänga i julgranen. De är kort sagt underbetalda. '

Men vad ska man då egentligen gå efter när man ska utbilda sig? Efter hjärta eller hjärna? En sjuksköterska tjänar trots allt inte så mycket pengar. Men arbetsbördan med allt det ansvar de har är enorm. Pengar tjänar de inget vidare av och energi går det åt massor av. Kanske gröps det ut ett hål. Hur gör man då för att ändra sig när man känner att det håller på att gå galet? Att man håller på att bränna ut sig? Tillåter man sig själv att göra det, eller biter man ihop? Och hur förlåter man sig själv om det gör det? Om den berömda väggen plötsligt är där en dag? Eller en dag då felet sker. Det blir ett error. Hur går man vidare, utan att tappa gnistan? Utan att förlora sig själv?

Kanske en av lösningarna är att göra jobbet till ett jobb och inget annat. Men hur gör man det? Hur lyckas man stänga av arbetstankarna när man kommer hem? Hur gör man för att inte bära med sig arbetet hem? Vad händer om man gör det? Går man tillslut under och kapitulerar under bördan?





Ganska djupt kan tyckas för en onsdagskväll, men anledningen till denna djupdykning är kvällens händelse. Sopan ringde nämligen och hojtade och undrade var jag var och att jag skulle dra mig till Folkets Hus. I andra luren satt en förvirrad jag i pyjamas och undrade vad i allsindar jag nu hade glömt. Det var bråttom, för jag var visst redan sen. Så det var bara att snabbt svida om och greppa spaden till min onda ryggs förtvivlan och börja gräva fram garageporten. Sedan var det snabbt iväg till vad som visade sig vara en teater. En mycket bra teater till och med. En teater som gick rakt in i hjärtat, skriven av en gammal sjuksköterska och spelad av en kvinna som verkligen kunde spela teater. En kvinna som ryckte oss i publiken med så till den grad så att det kändes som om det var en undersköterska/ sjuksköterska som gjorde utlopp för sina känslor mitt i personalrummet. Behandlade saker som nästan alla någon gång tampats med inom vården. Som när en patient dör, känslorna och tankarna som finns hos en. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda? Hade utgången blivit annars som jag hade agerat på ett annat sätt? Så jag säger bara en sak. Kommer teatern Undersköterskan till din kommun, gå och se den för guds skull! Och speciellt om du jobbar inom vården, men det kan vara givande för andra yrkesgrupper också. SEVÄRD!!!

Imorse blev jag upprörd när jag fick veta att sprutorna som nu delas ut med vaccin mot svininfluensan innehåller skvalen dvs. hajleverolja. Syftet är gott, att stärka kroppens immunförsvar. Men det kan göras på annat sätt, nämligen genom vegetabilisk framställning. Men det är inte Svenska Hajföreningen som bestämma, utan några svenska politiker som bara tänker på att spara pengar. Inte verkar de tycka att det är oetiskt att fånga och döda hajar som pigghaj, en hajart som redan innan är hotad av utfiskning när man kan spara pengar!? De utrotningshotade hajarna lär inte jubla där nere på havsbottnarna - men det tycks inte göra något, för det viktigaste är ju att spara. Spara, spara, spara. De tycker jag är ett bevis på att man inte tänker längre än vad näsan räcker. När man inte har en tanke på att ens handlande ger konsekvenser.

   Jag vet inte men det tycks för mig vara en idé att varna alla fiskallergiker, om nu sprutorna innehåller hajleverolja. Så att det inte händer en olycka...Men det har man säkert gått ut med och meddelat. 
     För att klargöra min ställning angående vaccinationen för övrigt så tycker jag det är upp till var och en att ta det beslutet. Själv är jag tveksam. För min egen del så är jag inte rädd att drabbas, men man kan vara en bärare av viruset och smitta andra, vilket inte är någon kul tanke! Så jag väger för och emot. 

Har just fått igen mina väskor, genom att stå på den ena.
Kollade nu ner och såg att mina fötter vara bara.
Shit! Och sockarna som ligger längst ner...

Islänningarna har vetat det länge.

Jag har haft svårt att fatta.

Men idag föll pusselbiten på plats.

Det kanske är vi svenskar som är konstiga. Vi som hellre plockar blåbär än kråkbär, med argumentet att de är mycket godare. Men frågan är om de verkligen är nyttigare?

Islänningarna tog inte tillvara på blåbär, men gärna kråkbären. De flesta svenskar, inklusive mig, gör precis tvärtom.

Bild: Skogsvårdsstyrelsen