Jag drömde att jag blev jagad av Matteuccia struthiopteris, strutbräken. Hemmavid är det den arten som i nio av tio fall avses när man pratar om ormbunkar. Arten vill ha det fuktigt och surt och bildar då pampiga trattar. Men när den hamnar i sin naturliga ståndort så är den väldigt konkurrenskraftig då den både har upprätta och krypande rhizom.

Denna mardröm kan mycket väl grunda sig i att jag dag och natt försöker plugga latin, det är tenta imorgon och jag biter redan nu nervöst på naglarna. Matteuccia struthopteris står med på listan, någonstans bland de nio A4-sidorna med latin. Arten kan förvisso bli upp till 120 centimeter, men det finns ändå betydligt större ormbunkar. Trädormbunkar är ett exempel, vilka jag och Linnea stiftade bekantskap med nu i veckan under släktesgenomgången av ormbunkar. Då kände man sig bra allt liten, ungefär som Nils Karlsson Pyssling.

 

I helgen har jag och några kursare planterat vårt programträd, en Sorbus domesticai Alnarpsparken. Det var vår i luften och regn i håret. Det var jord under naglarna och i ansiktet. Precis så som det ska vara när man grejar och har sig!

 

 

 

 

Den lilla kaninen såg förundrat hur en stor monstera dök upp ur trollkarlens hatt...

Om jag skulle skriva en saga om denna bild så skulle den börja precis sådär. På Instagram blev det ingen saga, utan ett skötselråd. Eftersom monstera gått och blivit en väldigt populär växt så tänkte jag passa på att dela detta skötselråd samt utveckla det något. Om du inte alls är för växter så kan du sluta läsa ungefär här och nu!

Att känna till en växt naturliga växtplats är grunden till en lyckad skötsel. Genom att känna till växtbetingelserna så har man skaffat sig en manual till hur växten vill ha det. För hade inte växtbetingelserna varit de rätta så hade växten evolutionärt försvunnit, då den konkurrerats ut av andra växter. 

Monstera eller Monstera deliciosa hör till monsterasläktet, vilket i sin tur hör till kallaväxterna. Naturligt kan monsteran hittas i syd- och Mellanamerikas tropiska områden, där den lever som epifyt, dvs. den slingrar sig upp längs trädstammar för att leta sig upp till solljuset.

Bladen är flikiga, vilket har fördelen att de inte lika lätt blåser sönder samt att regnvatten inte blir stående på bladskivorna. Kan få ätliga frukter, vilka kan liknas vid gröna grankottar. Men var försiktig med frukten! När fruktköttet är vitt så är den mogen, innan dess så kan den höga halten av oxalsyran vara giftig. Frukten har en smak som kan liknas vid en korsning av banan och ananas.

Några sortnamn inom Monstera är ’Borsigiana’ som har mindre blad, 'Marmorata' vars blad har oregelbundna gula fläckar, 'Rubra' som har rödtonade blad, 'Taureri' samt 'Albovariegata' vars blad har oregelbundna vita fläckar.

Skötselråd: Gillar inte att stå i direkt solljus. Vattna rikligt, men låt jorden torka upp mellan bevattningstillfällena. Under sommaren när både ljusinstrålning och temperaturen är högre kan man ge tilläggsnäring en gång i månaden. Vill du skämma bort din krukväxt, duscha bladen någon gång emellanåt med vanligt vatten. 

Jag är tillbaks i Skåne och här är det verkligen vår. Jag fick riktiga vårkänslor igår och medan tvättmaskinerna gick som bäst fick jag ett städil utan dess like. Det slutade inte med att dammsuga och torka golvet, åh nej! Kröp runt på alla fyra och torkade golvlisterna som var lite luddiga, dammråttorna hade minsann hittat dit. Solljuset visade även upp dammet på böckerna i bokhyllan, så även den fick sig en rejäl genomkörare. När jag sedan rätade på mig såg jag att fönstren minsann också behövde snyggas till. Vårsolen är för mig som en strålkastare, som belyser all smuts som man varit totalt omedveten om under den mörka vintern. Med trasa och fönsterputs stod jag så uppflugen på en pall när min kombo sömndrucket konstaterade att det minsann var full fart. Eftersom hon konstaterat att så var fallet så städade jag baltanen när jag liks hade ångan uppe. För dig som inte varit med i svängen kan jag meddela att en baltan är en hybrid mellan en balkong och en altan. 

 

Med balkongfönster som gick att se igenom så tog jag mig en kaffetår i solen och njöt av att skilla och snöklocka tittat fram. Platsen för denna mysstund var givetvis på den rena baltanen, som nu i vintras blev med förvaringsbänk. En bänk som jag och pappsen snickrade ihop sist jag hade mina föräldrar på besök. På eftermiddagen blev det plugg med vänner och avslutningsvis 7,6 kilometers löpträning bland vårens blomster.

Träd måste vara bland det vackraste som finns! Speciellt gamla träd som tenderar att kunna vara så vansinnigt magnifika, både gällande storlek och ålder. Vridna, knotiga grenar som knappt bär frukt längre, utan håller de uppe något så är det mossa. Kanske har de en och annan ihålighet full med mulm som glädjer de små insekterna. Kanske är det Pippis sockerdricksträd som håller på kolsyrad läsk. Oavsett vad så har gamla träd en patina och en karaktär som slår alla unga träd på grenarna. 

 

Med sitt vita höstflor ackompanjeras den vita skogsastern (Aster divaricatus) sig väl med den vårblommande hjärtbergenian. Detta var faktiskt en av Gertrude Jekylls favoritkombinationer och nu så har ena halvan av detta par blivit utsedd till årets perenn.

 

Den fungerar fint som en underplantering i ett woodland då den blir runt 50 centimeter hög. Trivs bäst i halvskugga och drabbas sällan av skadeangrepp. Vill man odla den i norr så är ett skyddat läge A och O, då den behöver blomma innan frosten kommer.