Visst jag är lite dyster. Går i mol istället för dur som jag vanligtvis gör.

Men mina vänner gör som sagt ett hästjobb för att få tillbaka mitt leende.

 

Har bland annat blivit inlotsad i en pysselklubb som består av en massa trevliga tjejer tack vare Sofia. Det blev mycket pyssel och massa trevligt folk. För att inte tala om att jag bara älskar att se hur folk inrett sina lyor och att det tenderar att alltid bjudas på fika är ju inte ett minus!

Jag har tagit mitt förnuft till fånga. För bara för att jag mist mycket så behöver jag inte plåga mig själv och mista mer. Bara för att det är riktigt jobbigt nu, så behöver jag inte göra det ännu jobbigare. Jag har alltid gillat att blogga, så jag kommer att fortsätta blogga. För min egen skull kommer jag att fortsätta, men med vissa restriktioner- Inga känslor. De är bannlysta från och med nu och får bara förekomma i dagboken eller delas med de närmsta vännerna.

 

Jag är en glad tjej, innerst inne är jag verkligen det. Hon har bara försvunnit efter en hel del tuffa motgångar där den senaste i raden fick mig att undra om jag varit den elakaste av skurkar i mitt förra liv, om nu karma skulle få för sig att existera. Så den glada Lisa är borta och därför ska jag försöka hitta åt henne. Jag ska leta med ljus och lykta för att åtminstone hitta åt delar av henne. Till dess så har jag funderat på om det är bäst om jag är tyst, eftersom jag inte är någon bitter person av naturen. Jag är inte den som brukar ösa galla över folk eller ett kön. Därför så funderar jag på att pausa mitt bloggande så att jag inte ska göra det. Så att du inte på riktigt ska börja tro att jag är en kolsvart pessimist. För det är var jag inte innan allt detta drog igång, jag lovar! För vad nu det är värt!

 

Allt snurrade plötsligt helt enkelt lite för fort för mig. För lite mer än en vecka sedan kastade jag mig på tåget och bara flydde. Tog inte tåget till Paris eller Alperna, utan det mer närbelägna Karlskrona. Det blev långa löparturer och ett besök till navet av smärtan. Där allt började begav jag mig och klöste hårt på stenens mossa. Men vad vore livet utan vänner och allt gjordes för att jag skulle gaska upp mig själv. Grillkväll och Ben & Jerryglass för att nämna två och solen gjorde även sitt till...

Eva Hornung är i ropet just nu med sin bok Hundpojken.  Jag läste dessa rader och gick raka vägen till biblioteket: ”En otäck och omtumlande men ändå inte nattsvart berättelse som berör så starkt att man måste fortsätta läsa vidare. Mitt i det otäcka finns även värmen och kärleken vilket gör att allt känns väldigt realistiskt. Sättet att beskriva och tolka koder utifrån hundens och människans perspektiv gör att hundägaren ser sin hund ur ett nytt perspektiv. Det gör också att man börjar ifrågasätta mänskligt beteende”.

Den verklighetsbaserade boken ligger nu på sängbordet och jag jobbar på den. Men jag gillar vanligtvis att läsa när jag äter ensam, något som inte lämpar sig när det kommer till denna bok och då är jag ändå inte överdrivet äckelmagad. Glöm Jungelbokens romantiserande drag, här är det livets hårda skola som gäller. Alfahonan biter ihjäl sina valpar och äter upp dem när vintern är som strängast, för att bara nämna ett exempel.

Men även fast det kan vrida till lite i magen ibland så är den ändå fängslande. För man får följa hur han börjar röra sig som en hund, tänka som en hund och när han så några år senare råkar få syn på sin egen spegelbild och blir förvånad över att inte se en hund stirra tillbaks. Hornung vet nämligen imponerande mycket om hundflockars sociala och överlevnadsbegåvade beteendemönster.  Hon skriver levande och hon skriver så satt man börjar tänka på vad som är mänskligt och inte och vart vi människor har dragit den gränsen. En mycket psykologisk tankeväckande skildring kort sagt!

 

 

 

Ett år har gått utan att jag vaknat av att du dragit av mig täcket och tittat på mig med dina stora mörka ögon. Ett år har gått sedan du spanade ut genom fönstret från soffan. Ett år har gått sedan du försökte hypnotisera kolakakorna, krafsade ner en nybakt bulle eller byggde bo i garderoben. Ett år utan rävröd päls, blöt nos och en viftande svans. Det har gått ett år sedan du somnade in, kära Mickan.

Vänner är det absolut bästa som finns! Får ett otroligt stöd just nu från mina vänner, vissa som jag inte ens räknat med från början. Samtidigt som andra som jag alltid räknat kallt med inte har slutit upp. Jag antar att det är så livet är, fullt av överraskningar i form av mot- och medgångar.

 

Ännu en motgång, fast en bagatellartad sådan är att mitt internet inte riktigt vill sammarbeta. Eller för att tala klarspråk, den fungerar inte alls. Dött en stilla död. Så jag kollar på stickor/dongar etc. som ger mig mitt internet tillbaks. Förslag och tips på bra operatörer tar tacksamt emots, speciellt billiga sådana!

 

 

 

Gillar dock än mer vad man skapat här nedanför med hjälp av dessa tapeter. En mix av riktiga böcker mot boktapeten tycker jag blev väldigt lyckat. Perfekt för att skapa bibliotekskänslan i väntan på att boksamlingen ska växa sig stor. Lämpar sig förståss för riktiga läslusar samt biblioteksälskaren.

 

 

 

Ett slag i magen. Lite väntat men ändå inget jag klarat av att förbereda mig på. 13 km i löpspåret, lite styrketräning och nu några minuters återhämtning innan jag beger mig till simhallen. Ett triatlon känns allt mer lockande. Man vet ju som inte förrän man provat och som jag tidigare uttryckte mig idag: "Hoppet är inte det sista som lämnar människan, det är löpskorna". Trust me, I know.

Jag är så glad över mitt nya skåp som inte är så där jätte nytt. Dels har det bott hemma hos mig ett tag och sedan så är det inte direkt nytillverkat. Det är dock en liten historia bakom detta skåp som jag hade tänkt att berätta för dig nu...

Skåpet visade sig bo på fjärde våningen. Givetvis fanns det ingen hiss, utan bara långa och många trappor. När vi väl genomfört dagens styrketräningspass och fått ner skåpet och kommit ut på gatan, så uppstår det ett nytt problem. Det går inte in i bilen, trots att vi mätt att det skulle passa. Naturligtvis så råkade vi dra till med innermåtten och inte där luckan var som smalast vid karmen. Skåpet går alltså inte in i bilen och ingen av oss är sugen på att hyra och köra släpvagn mitt inne i Malmö. Så vi fortsätter att vrida och vända, vägrar ge upp. Men det går verkligen inte in. Så vi hivar upp det på taket och tar fram påsen med spännband. Båda tittar på den andre och vi inser att ingen av oss är några hejare på spännband. Men det går, tillslut så sitter skåpet fast. Det sitter fast så bra att när det slutligen blir dags att ta ner skåpet så går det inte.  Det sitter fast där på taket och vi får inte loss det. Assistans kommer och så plötsligt är skåpet är nere och inne i min lilla stuga. Nu gör det sitt jobb och slukar allt porslin som jag äger och har samt några högar sängtextil.

 

 

Hade mina misstankar och så vips visade de sig vara sanna.

Fina Lisa (som har ett finfint namn förresten) har en blogg och vilken blogg sedan!

Jag har varit totalt uppslukad de senaste timmarna, trots att jag borde ägna mig åt kemistudier.

Varning! Gillar du färg så är denna sida starkt beroendeframkallande. Är du en sådan som vill att allt ska vara vitt så bör sidan i största möjliga mån undvikas för att slippa få en hjärtattack!

 

 

Min ofrivilliga tystnad besror på att internet och jag inte är allra bästa vänner. Dock så tänkte jag göra en liten update med det som hänt sedan sist...

 

 

Förra helgen höststädade jag och Bodil kolonilotten. Plockade ner äpplena från äppelträdet. Rensade ogräs och handklippte gräsmattan för sista gången för i år. Det sistnämnda kändes löjligt absurt för en norrlänning som jag. Där jag kommer ifrån skottar man snö, inte kör runt med gräsklipparen! Men så är jag också i Skåneland nu....

 

Årets sista skörd bestod av pumpa och äpplen...

 

 

Pumpan blev till en ljuslykta till barnens stora glädje

 

Vi bakade också bullar i stora lass eftersom  en viss frökens gymnastikklubb hade tävling. 

Stora som små var med vid bordet när härliga kanelbullar blev till där i Malmö.

 

 Förra gången jag var ”ensam hemma” alternativt hustomte så dekorerade jag samtliga växter med små tejpbitar där det stod deras latinska namn. Nu ligger den tentan bakom mig men regnet står nu liksom då, som spön i backen och tejpbitarna sitter tålmodigt kvar.

 

Jag har varit ute och sprungit en vända och ska nu fortsätta räkna kemi. Nästa tenta vankas redan om en liten vecka. Tiden går långsamt fort om man kan uttrycka det så, nu när man pluggar.