Vem vill inte att vardagen ska flyta på så mjukt och smidigt som möjligt? Mina två senaste life hacks, kan ha sitt ursprung i att jag upplevt fler jordsnurr. Därmed skulle man kunna påstå att det är två tydliga åldersdrag som har letat sig fram hos mig...

 

Det ena är att jag nu för tiden avskyr att frysa. Min tunna dunjacka och täckbyxor åker fortfarande på varje morgon. Gillar att befinna mig i en liten kokong av värme fram till att jag kommer till jobbet. Lagom till att morgonkaffet har kickat in är jag redo att omvandlas (läs: svida om till arbetskläder).

 

Det andra åldersdraget är att jag blivit med ordentlig ryggsäck. Hej då kånken med smala remmar till axelband. Hej Singi! Varje dag är numer en vandring! 💕 Det känns i alla fall så när väskan åker upp på ryggen och avbärarbältet åker igen med ett klick. Ingen mer cykelhjälm som hänger och slänger från väskan och som hotat att riva ner allt som kommit i min väg när jag gjort minsta rörelse. Nu är den tryggt nedstoppad i ryggsäcken tillsammans med termokopp, vattenflaska, matlåda och dagen till ära ikaffe (mitt lilla lager på jobbet har tagit slut). Och vet ni vad, när jag gick ner till tåget imorse kände jag inte ens att jag bar på något. Milsvid skillnad mot igår, när axelbanden skar in och cykelhjälmen slog mot armen när jag fick sätta långa benet före för att hinna med bussen. Jag tror banne mig att jag börjar bli gammal och lite klok.

 

P.s: För alla er som funderar på varför jag envisas med att kånka runt på min cykelhjälm är för att den dagligen nyttjas. Min färdväg till jobbet är nämligen uppdelad i momenten: Promenad, buss, tåg och cykling . Ordningen är omvänd när jag ska hem. Lägg sedan till att många bilister i Kumla inte verkar känna till att personer på ett övergångsställe för fotgängare- OCH cyklister har företräde, vilket gör mig än mer mån att behålla hjälmen på. Jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva testa den i skärpt läge. Men en lever ju helt klart farligt ibland.