Kring sängbord har jag i omgångar funderat väldigt mycket. När det började närma sig inflyttningen i den lägenhet som vi renoverat från grunden, och där vi bor i skrivande stund, så letade jag med ljus och lykta efter två passande pjäser. Det var enkelt att hitta ett sängbord på loppis, men ett par var minsann betydligt svårare! Jag var först inne på sängbord som ”svävar”, eftersom det blir så mycket enklare att städa. Men sådana skapelser kräver också att man borrar i väggen och eftersom det är betongväggar här hemma, så blir det ganska så stora hål. Inledningsvis började jag skissa på en sängbordskonstruktion, eftersom det blev rester kvar utav bänkskivan i köket. Men lyckade inte riktigt få till det i tanken och i samma veva dök det upp två golvstående sängbord på Blocket.  

Vi hade två identiska, sängbord, vilket såg väldigt tjusigt ut. Vitt och fräscht. Däremot var de fullkomligt värdelösa som sängbord! Avställningsytan var minimal. Fick knappt plats med en blombukett och morgonkaffekoppen. Ställde man dit husets minsta bricka riskerade den att kantra över (vilket också hände ibland). Och lådan som jag hade stora planer för, där gick det knappt att få ner en pocketbok ens en gång! Tiden gick och vi levde med de opraktiska sängborden i säkert ett år...

 

Bild: Linde auktionstjänst

 

Men så en dag dök denna goding upp på en lokal auktionssajt som jag följer och kände direkt att denna ska jag ha! Jag vann glädjande nog budgivningen och den fick flytta hem💕 Ungefär samtidigt höll vi på och grejade på Skeppargården inför försäljningen av min släktgård och maken blir stormförtjust i ett avlastningsbord som han hittade ute i brygghuset.

Bild: Linde auktionstjänst

Makens sängbord är rejält, avlutat och lite skevt. Mitt är gammalt, troligtvis tidigt nittonhundratal, handmålat och flera decimeter högre än det andra. Men jag älskar det! Att sängborden tronar tillsammans trots sina olikheter, båda bär på en historia och en patina som få sängbord har. Det som gör mig full i skratt är bara att det är raka motsatsen till den harmoni och det lugn som jag först försökte skapa med hjälp av de två massproducerade sängborden ✨

Jag fullkomligt älskar att gå på loppis! Att flänga runt på loppisar är lite som att gå på skattjakt, fast för vuxna. Charmen ligger i att man aldrig vet vad man kan tänkas hitta! Då bröllop snart stundar hade jag dock här om sistone en hel lista över saker som faktiskt behövde införskaffas och tillsammans med sambon gick vi på skattjakt längs Borgholms gågata…

Jag vägrar att äta bröllopsmiddag på en pappersduk, trots att bröllopet äger rum utomhus! Så jag lyckan var stor när älsklingen hittade massor av linne- och bomullsdukar för en spottstyver! Farmor bättrade sedan på denna hög med ännu fler dukar <3 Därmed kunde dukar strykas från inköpslistan, eftersom Nils faster har ungefär en lika stor bunt med dukar som vi kommer få låna. 

 

Bestick i nysilver samt salladsbestick! Typiska bra att ha saker när man ska servera buffé till 110 personer! Med detta kunde även besticken checkas av, dock håller vi fortfarande korpgluggarna öppna efter salladsbestick!

 

…likväl som tårtspadar! 

 

 

Vad var det nu igen jag skrev om vaser…? Ännu en vas, samt ett skärp fick följa med hem, liksom en bricka i teak som ska bli ett pysselprojekt.. Fatet kommer att möta en framtid som blom- eller kakfat.

 

Jag har lite skopanik inför bröllopet och inhandlade dessa i ren panik. Har inte hittat de perfekta duvblå skorna med bakkappa ännu. Dessa får duga så länge, dock kan det bli spännande att ta sig över raningen…Det är kanske därför Barbaflink ser så konfunderad ut? En klockren mugg till sambon som också läste Barbapappa som barn och nu är en blå kille på jobbet. Perfekt arbetsmugg för att liva upp stämningen på stationen! 

 

Prinsessornas kokbok stod kanske inte med på listan över måsteköp inför bröllopet. Däremot har den länge funnits med på min önskelista, vilket sambon vet. Jag fick den som en tidig present av älsklingen <3

Spanade in en koffert på lindeauktioner, en auktionsfirma här i krokarna som jag skrivit om tidigare. En koffert med slät och inte välvd ovansida skulle det vara, för min plan var att använda det som soffbord. Så plötsligt kom den ut och vi vann auktionen. Flaxet var på topp! Anna hade även vägarna förbi och hämtade upp den på utlämningen, så allt flöt verkligen på. Det flöt i alla fall på väldigt bra fram tills jag och Anna baxat i den i lägenheten. Ställde ner den med en tung duns framför soffan.

 

 

 

En sak som bara måste finnas i en hall, är någonstans att lägg undan sitt paraply. Växlar gärna mellan regnjacka och knähöga stövlar och paraflax. Det senare alternativet är bra om man behöver ta anteckingar eller inte vill känns sig som en blöt hund i sin sommarklänning. Sambon kom så hem med den perfekta lösningen- En hink. Så nu stoltserar kopparhinken i hallen med paraflax och skohorn. 

 

 

 

 

Har landat i Norrland. Hemhemma. Jagar mygg halvhjärtat med ena handen, men tillslut tycks den lilla på mina fötter få nog av surret. Raja hoppar upp och tar den i munnen. En lite för proteinrik frukost för min smak. Jag föredrar mitt morgonkaffe, helst utan myggtillskott.

En av de första sakerna jag gjorde när jag kom hem var att tvätta, både mina kläder och lånade. För när jag vaknade på dagen till Sannas fruhippa, så insåg jag att jag saknade kläder att ta på mig. Jag hade planerat fruhippan in i minsta detalj, men jag hade glömt en sak. Mig själv. Så när dagen var inne så hade jag varken en kofta eller ett par strumpbyxor till min klänning. Inte heller hade jag något annat än en lortig regnjacka som bokstavligt talat luktade koskit. Moster Gudrun kom till undsättning och lånade mig en somrig kofta. Mitt kusinbarn Tristans jacka som blivit för liten, visade sig passa utmärkt till mig och strumpbyxor fanns på ICA Maxi (fast när det väl var dags att klä upp sig så glömde jag att ta på mig dem). När jag inte tvättat, så har jag diskat. Jag har skrubbat mina loppisfund så det stått härliga tider till! Jag hamnade nämligen på loppis igår och loppis för mig är verkligen sommar!

 

Vasen ovan är en mer klassisk vas, den som visas nedan är inte fullt så praktisk att fylla med vatten…Men alla borde äga en vas som är tillägnad torkade blommor. Varje vas har sitt syfte.

På Capellagården sålde de även handdrejade föremål, både riktiga konstverk men även mer misslyckade projekt. Jag som är svag för det udda föll såklart för denna lilla skål som jag fick ge en guldpeng för. Denna skål huserar nu kollektivets samtliga mandlar.

 

Picknick är ett annat av Mariannes mönster som jag gillar skarpt. En karott utan lock köpte jag av just den anledningen för en tia för några år sedan. Jag använder den som skål.

Jag har haft denna sköna böna på besök. Det var på tok för länge sedan vi sist sågs, en smärre evighet, men så fort vi ses plockar vi upp bollen hur lätt som helst. Jag har privilegiet att ha många fina vänner, men Hella och jag vi har alltid existerat. Vi är väldig olika, men också väldigt lika. Jag hade nog inte varit den jag är om inte Hella hade funnits vid min sida.

Det gäller att succesivt drilla sina vänner! Första gången jag och min väninna Sofia hängde var jag en hårsmån från att köpa en palm (!), vilket jag inte gjorde och det eftersom jag redan hade hunnit lasta min ryggsäck till bristningsgränsen samt hade en påsa i handen. Det gick däremot inte lika bra med kaffet, som jag råkade salta. Salt och kaffe är ingen kombination som jag rekommenderar någon att testa.

Linus och Robin är två herrar som faktiskt inte var med på denna tur, men de flesta andra loppisrundor här i Skåne och som därmed har sett mig släpa på de mest udda ting. Som förra hösten då jag fick den ljusa idén att jag skulle köpa en lampa. Nu ska du inte tro att det var någon liten behändig skrivbordslampa, åh nej! Det var en ordentlig sak som var ungefär lika lång som jag är hög. Misstänkte att jag skulle få lösa en extra tågbiljett, men klarade mig tack och lov undan den extra utgiften när jag skulle frakta hem mitt fynd. Först tyckte jag faktiskt att den var förskräcklig med sina fransar och planerade att slita av tyget och måla lampfoten. Men så kom jag hem och den började sprida sitt milda sken och jag hade inte hjärta att göra någonting mer med den än att damma av den. Så nu står den där på mitt skrivbord och snuddar nästan taket, min storväxta lampa.

Lampor kan man heller inte få förmycket av, vilket en annan lamphistoria vittnar om. Även den utspelade sig förra året, just där när alla firade studenten. Varför jag kommer ihåg det så väl är för att jag smet iväg från alla festligheter för att hämta en italiensk ljuskrona, vilken jag hade fullt sjå att få hem på bussen. Sirliga blomster i metall lämpar sig inte för närkamp med vare sig studentmössor eller handväskor, men det gick och både jag och lampan kom hem hel.

Det är något med grovt linne. Dess robusthet har jag alltid varit svag för och förstå då lyckan när jag stötte på dessa två handdukar på loppis! Min initial råkade det ju också vara inbroderad på handdukarna och därmed var saken avgjord- De fick följa med hem!