Bastubad med fina vännen.

Tjejkväll i soffan med te och filtar.

Morgonritt i skogen med en barndomsvän.

Testund hos gamla Ammarnäsfotografen.

Puss på lillan och skratt med fina kusinen.

Brödbak i fina bagarstugan, men gammal släkting.

 

 

 

De senaste dagarna har varit helt UNDERBARA!

Men vad vore livet utan vänner?

 

Har gått och förälskat mig i ett linne som de skrev om i lokaltidningen för ett tag sedan. Det var ett linne av Alexandra Sjöberg med motiv av ett revbenshjärta. Kände genast hur mycket jag ville ha det där revbenshjärtat, men sedan föll det i glömska. Det var inte förrän idag jag kom på att jag skulle ta tag i saken, dock så blev det en bitter upptäckt. Det kostade 750 kronor något som jag absolut inte är beredd att lägga på ett linne! Då får det vara hur lokalproducerat och snyggt det än vill, så mycket betalar jag bara inte för ett linne!

Innan inflammationen gick så långt att jag fick hamsterkind och feber

Besökte tandkliniken i Borgholm och fick beskedet att min visdomstand var inflammerad. Fast de ville inte dra ut den, trots att jag bad att få bli av med tandskrället som bara ställer till det för mig. För inte känner jag mig då något visare, bara otrevligare. Tur är väl då att jag har varit hemma ensam sedan igår, då vi kom hem från Öland.  Eller själv och själv, jag har ju Feber och Hamsterkind på besök!

”Vad i helvete?!” Jag behövde inte ens vända mig om för att förstå att något var fel. Hemskt fel, för pappa lät arg. Han som aldrig är arg och som just hade legat och snarkat där bak var nu klarvaken, för vi var absolut inte där han hade tänkt att vi skulle vara!

 

Han hade nämligen planerat att vi skulle köra längst kusten, men eftersom han inte sagt något inatt när jag tog över ratten, så fortsatte jag bara rakt fram. Rakt fram och sedan i den enda korsningen som fanns så tog jag givetvis fel. Eller fel och fel, jag valde Östersund istället för Storuman. Och som pappa sa, hade han vaknat i Storuman (på samma plats som vi några timmar tidigare passerat) så skulle han ha fått hjärtsnörp. Som tur var så valde jag Östersund, men det var inte riktigt det heller för det var som sagt också fel. Men lite mer rätt än Storuman, så det var ändå inte käpprätt åt skogen. Men som sagt, det var fortfarande fel. Hade det varit ett vanligt år, så hade det t.o.m varit rätt väg, eftersom den vägen brukar vi köra när vi ska neröver. Hur som haver, sedan dess har jag varit hänvisad till baksätet.  Tolv år på nytt, fast med dator och Ipod istället för CD-spelare och en trave Lottaböcker.

 

P.s: Tro det eller ej, det är kallare i Leksand än vad det är i Sorsele! Dessutom så regnar det här, medan solen skiner hemma!

 

Förresten, är man arbetsnarkoman om man tar med sig datorn på semestern? För att kunna och sitta och jobba på vägen till ön för avslappning och harmoni- eller bryter man då mot någon oskriven semesterregel?

 

Jag är ju inte överdrivet sportintresserad, om det inte gäller ridsport vill säga. DNs sportblad hör till delen som sällan och aldrig läses. Undantag gör förståss när man råkar få syn på en välbekant figur...

 

 

Och det går visst bra för Svensson, eller Filip som han faktiskt heter,

så bra att man nog får börja läsa sportbladet! För man måste ju ha koll,

även fast man inte längre träffar sina lumparkompisar dagligen.

 

 

C och V, två onda bokstäver som tillsammans bildar förkortningen CV eller Curriculum Vitae om du hellre vill. Jag vill inget hellre än att mitt förbaskade CV ska bli klart, men med alla mina jobb och förtroendeuppdrag så är det lättare sagt än gjort. Dock så hävdar P att jag alltid gör det så mycket svårare än vad jag behöver, men det jag behöver, eller kanske mest vill, är att få ett jobb i Göteborg. Och för att få det där jobbet i hamn så krävs det ett bra CV.

 

 

Och det är det som jag filar på- gräver i dammiga pärmar och besöker kommunkontoret. Sedan grämer jag mig självklart lite också, vill ju som att det ska bli bra, både CV:t och hemsidan som jag jobbar med. Men då vissa verkligen inte är snabba på att skicka brev, så står jag bara och stampar på samma plats. Stampa och CV, två saker som jag hatar men som för tillfället är min vardag. Nu är klagosången slut mina vänner och jag hoppas att du har en bättre dag än jag!

 

 

Har höstens bästa modetips något som helst med att göra med stödkragen på bilden, så tror jag att jag hoppar höstmodet för i år och lungt invänatar nästa. Ett höstmode som förhoppningsvis involverar hemstickade tjocksockar och lite mjukare plagg... 

Ett webstamp är ett digitalt frimärke som ligger som en signatur i ditt e-mail och talar om att du stödjer Kooperation Utan Gränser på två sätt: Dels genom att skänka pengar, men även genom att sprida vårt budskap.

Webstamp World Wide AB sköter all teknik och administration. Kooperation Utan Gränser får 85 procent av det du betalar när du använder Webstamp. Låter det intressant med att både piffa upp ditt mail samtidigt som du gör en himla god gärning? Då tycker jag att du också ska gå in och läsa mer på Kooperation Utan Gränsers hemsida!

 

 

 

 

 

Nu är det dags att avsluta, även fast ett nytt inlägg om betonggjutning var på väg. Jag kände nämligen för lite variation nu när jag skulle lägga min order, så jag började fippla med bloggen istället. Farligheten med datorn- alla bra bloggar samt att ens egen alltid går att förbättra. Dessutom så kliar jag mig fundersamt i huvudet då dagens citat samt dagens namn tycks ha försvunnit, nå jag det är inte i hela världen. Dock så skulle det vara det om jag inte hann med planet imorgon, men för att jag ska hinna med det så krävs det att jag sätter fart! Och nu går ju åskan också, så sitta kvar här duger ju inte!

Och inga mer blommor ska planteras om heller, kunde ju inte låta bli att ge mig på förgätmigejen som fick ge plats åt bland annat bacuba och en annan röd blomma som jag glömt namnet på. Dock så lever blomman som inte vill glömmas bort kvar, men nu på annan plats i trädgården!

Det är torsdag idag. Almanackan hävdar motsatsen och bollar tillbaks Söndag. Men i mitt huvud så är det torsdag, av den enkla anledningen att jag går av imorgon. Så igår när alla andra hade lördag, så satt jag med beställningar, klientkort, varuprover och räkningar upp till öronen. Sorterade, kategoriserade, betalade och arkiverade. För det var ju en vanlig onsdag!

 

Men nu är det mesta fixat i alla fall och imorgon görs resten innan jag åker ner till Rättvik. Ska lyssna på Melissa Horn som spelar på Dalhalla. Simon har nämligen bjudit mig på en weekend!  En weekend mitt i veckan med musikunderhållning i det dalska kalkstensbrottet. Att det sedan är Melissas enda spelning i Sverige i sommar gör ju inte saken sämre! Och det kanske förklarar varför jag har torsdag idag?

 

Jag är ingen radiolyssnare. Det kan jag direkt erkänna. Dock så gillar jag UnderbaraClara eftersom hon kommer på så mycket roligt. Roligheter som man kan hämta inspiration från och sedan sätta sin egen prägel på. Därför tog jag mig tid idag att lyssna på inspelningen från den dagen hon sommarpratade i P1. Det var så bra att jag tycker att alla ni som inte redan har gjort det, ska ta er en timme, krypa upp i soffan och bara lyssna. Stäng för en stund ute den övriga världen och bara njut. Jag är säker på att du har gjort dig förtjänt av det!

 

Och du, jag tror jag ska börja lyssna mer på radio!

 

 

Det fina här i livet är att alla tycker olika. Ta bara nu i midsommar som ett exempel, hämtat direkt från vardagen- jag steker plättar och står och suckar för jag tycker att de inte blir bra. De blir inte så där perfekta med frasiga kanter som mormor får, utan mina blir rätt och slätt plättar. Men så kommer P och berömmer mig för mina skruttplättar! Börjar genast ingående beskriva min mormors, som enligt mig är av en helt annan värld, men får tillbaks att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Hon har hunnit med att steka en hel del plättar till både sina barn, barnbarn samt barnbarnsbarn. Hon har haft 89 år på sig att öva upp sig på att göra superplättar. Och så avslutar han med att säga- något som är dåligt för dig, är bra för någon annan (tror att han syftade på sig själv i och med att en stor plättbit just då åkte rakt in i munnen). Kort sagt, Smaken är som baken- Delad!

Bild: Sven Nordqvist från Petsson och Findus

 

Tjejer är generellt dåliga på att ta åt sig av beröm. Detta är över lag något som vi behöver bli bättre på, men är även något som gäller vissa killar. Hur som helst så måste vi ta berömmet för vad det är- en komplimang. Istället för att förminska denna komplimang behöver vi lära oss att stå upp för oss själva och säga "tack för berömmet!" istället för att förminska det, tills det inte finns något kvar! Tack för att DU läser!

 

 

Det visar World Values Survey-Sweden skrämmande forskningsresultat. Denna studie har globalt genomförts vid fem tillfällen i Sverige och handlar om människors attityder och värderingar. Mer än var fjärde svensk ungdom uppgav att de tycker att det vore ”bra eller mycket bra” om Sverige styrdes av en stark, diktatorisk ledare! Min fråga blir genast, har dessa 25 procent missat genomgången i skolan om vad en diktatur är?!


Diktatur är en maktkoncentration där makten är samlad hos en liten grupp och som upphäver den personliga friheten. Medan demokrati är dess motsats, med ett styrelseskick där folket indirekt styr, detta genom att förtroendevalda representanter utses genom val. Min fråga är, är det så jobbigt att välja? Hur kan man inte vilja välja själv? Förstår man inte att om man inte väljer så kommer det i värsta fall att sluta så att denna fjärdedel får som de vill. Att Sverige inte längre är ett demokratiskt land!


Var femte ung kan även tänka sig att sälja sin röst och inte blir det bättre, för tjugoen procent kan även tänka sig att i riksdagsval rösta på den politiker som erbjuder pengar eller andra gåvor! Skräckscenariot för alla oss som är inbitna demokrater, är att detta blir verklighet och urartar till galna gåvorace under valåren, där den rikaste vinner. För så är det så klart, den rikaste som kan erbjuda de dyraste gåvorna kommer att segra. Inte det parti som har de bästa vallöftena, som satsningar på vård och skola!


Men hur har det kunnat bli så här? Har både skola och familj misslyckats så fatalt med att få barnen att förstå vikten av att faktiskt ha demokrati. Att det är något som är allt annat än självklart. Att vi i Sverige är lyckligt lottade som har våra demokratiska rättigheter. Rättigheter som långt ifrån alla har turen att växa upp med. Ta bara Libyen eller Egypten som två väldigt aktuella exempel, med deras kamp för demokrati. Har inte det gjort intryck? Inte ens ett litet ett?


Men samtidigt som det är svårbegripligt, så kan ändå en liten del av mig förstå, för i dagsläget där partierna knappt urskiljer sig från varandra och där de flesta högprioriterade frågorna är pengafrågor, så blir det lätt gyttrigt i huvudet. Det är svårt att få reda på exakt vart partierna egentligen står, speciellt när de slingrar sig som hala ålar när en allt för känslig fråga dyker upp. Drömmen vore om det röda respektive det blå laget skulle ta varsitt steg ifrån varandra och rakt ut säga vad de står för. Så att alla som i nuläget kliar sig i huvudet, kan få någon klarhet i vart de står och då förhoppningsvis inse vikten av demokratin! De som inte redan gör det vill säga.


Obs! För att det inte ska råda några som helst oklarheter, så är jag FÖR DEMOKRATI samt har röstat ända sedan jag blev röstberättigad. Och angående rubriken så håller jag absolut inte med, även fast det är jag som har skrivit den!

Förra inlägget handlade om att våga ta steget. Detta inlägg tänkte jag skulle behandla samma ämne, fast i en annan form.  Att våga utmana sig själv. För om du aldrig tänjer dina egna gränser så utvecklas du inte heller. Jag kan direkt säga att jag har varit oerhört flygrädd (det kan samtliga jag rest med intyga, vilka dem alla fått sina händer sönderkramade). Och det har varit befogat, med ett motorhaveri, en felberäkning av bränsle samt en kamrat som omkommit i en flygkrasch. Hur som helst så har jag sett till att jobba på min rädsla…

 

Från att ha varit så flygrädd till att jag drömt mardrömmar om att flyga flera veckor i förväg. Ägnat semestrar åt att gruva mig över att behöva sätta min fot ombord på ett plan igen och darrat av rädsla så fort jag väl varit där. Det inte allt för effektiva botemedlet mot denna rädsla har varit- olikfärgade sockar! Min kusin informerade mig nämligen för mycket länge sedan om statistiken att ett plan störtar med en passagerare som bär olikfärgade sockar är minimalisk. Därför bar jag också alltid två kulörta sockar, neongrön och mörkrosa var favoritkombinationen (som du hör så satte jag min tilltro till att sannolikheten skulle sjunka än mer om färgerna rejält skilde sig åt). Hur som helst så är min flygrädsla borta nu. Jag klarar av att flyga som en civiliserad människa, utan att orsaka min resekamrat allvarliga handsmärtor. Mardrömmarna är borta och hela semestern går åt, precis som den ska göra, till att njuta och semestra. Inte till att oroa mig!

 

Och vet du hur jag hamnade här? Jo, jag övade! Himmel vad det har krävts övning, men nu har jag till och med jobbat så mycket på min rädsla att jag tycker det är kul!!! Hade någon berättat detta för mig för två år sedan, så hade jag frustat av skratt! Jag som vid den tiden blev kallsvettig bara jag befann mig på en flygplats och det jag gruvade mig allra mest för med att göra lumpen, var resorna. För jag visste att jag skulle bli tvungen att flyga och detta skrämde mig något oerhört! Inte tanken på att göra lumpen, i den mansdominerande armén, utan att varje vecka ta sig till och från basen i ett skrangligt propellerplan.

 

Min rädsla fick mig att stå tillbaks för att resa och göra en massa andra roliga saker. Det var ett hinder. Och det må så vara att det var ett hinder, men för mig var detta hinder så högt att det hämmade mig. För jag såg bara det oövervinnerliga hindret och försökte undvika det. Inte klättra över. Men tillslut så fick jag nog och tvingade mig själv att utsätta mig för det jag tyckte var obehagligt. Såg min rädsla rakt i vitögat, gång på gång. Tack vare detta så övervann jag hindret och i samma slag så besegrade jag också det stora monstret Rädslan . För om man aldrig utmanar sig själv, pressar sig själv, så kommer man heller aldrig att övervinna sin rädsla som ruvar i garderoben. Våga, vinn säger jag! Och om du nu inte skulle råka vinna, så ska du se att du lär dig något på vägen. Och det min vän kommer att göra att du utvecklas!

Jag hade ett tiotal tidningar i min hög på sängbordet när jag kom hem från Spanien. Varierade innehåll med allt från mattidningar och Kommunal till Utsikten och Barnens Framtid (ges ut av PLAN). Har nu börjat genomgå en fas med intressant läsning och nu imorse så var det Utsikten som fick starta dagen. Camilla Lundberg, en av Kooperation utan gränsers kommunikatörer belyser frågan i en lång artikel (som jag skrivit om med egna ord) om hur utvecklingsländerna biter sig själva i svansen…

För enligt henne så har utvecklingsländernas matkostnader blivit sex gånger högre sedan i början av -90 talet. Mat, oftast subventionerad, köps in för att stilla den värsta hungern hos befolkningen. Men det man inte tycks tänka på är att detta är en mycket kortsiktigt lösning, då man inte uppmuntrar landets egna bönder till att utvecklas. Detta agerande medför snarare att bönderna tvingas kliva åt sidan, för de stora utländska aktörerna. För att sedan när det är kris på riktigt och landet inte längre har råd att åka med matprisernas berg- och dalbaneutveckling, så står man där med en livsmedelsproduktion som mättar långt ifrån alla magar.

 

Ha sedan i åtanke att hela 75 procent, det vill säga tre fjärdedelar av världens fattigaste lever på landsbygden i dessa utvecklingsländer och där de flesta livnär sig på just jordbruk. I teorin är lösningen enkel, bönderna måste få mer betalt för sina skördar. Då minskar misären och fattigdomen kan ta ett steg tillbaks. Bönderna själva kommer att se ljusare på framtiden och bli lockade till investeringar, vilket i sin tur leder till en ökad produktion. På så sätt kan utvecklingsländernas hunger stillas och matsäkerheten stärkas. Men det är en långsiktig lösning som i teorin är enkel, men betydligt mer komplicerad att genomföra i praktiken!

 

Jag är hemma och när man kommer hem så ingår det att man packar upp. Vilket jag också har gjort. Tog fram mitt USB-minne i alla oreda från necessärfacket och la det på ett bra ställe så att jag inte skulle tappa bort det...

 

Gissa vad som nu är borta? Alla bilder från Barcelona ligger på denna sticka och jag letar mig sönder och samman efter mitt fiffiga ställe! Ett ställe där jag tänkte att denna sticka skulle ligga säkert.
Säkert ligger den med all säkerhet, eftersom jag inte kan komma åt den. Det eftersom jag absolut inte kan komma på vart jag har lagt den!

Igår kom mamma på mig när jag vände upp och ner på hela mitt rum. Hon började också leta. Sedan kom min lillebror och undrade vad vi höll på med och så blev han också indragen i letandet. Sedan kom pappa hem och undrade vart alla var och fann samtliga familjemedlemmar (Mickan och Ockra var givetvis på plats) i mitt rum. Febrilt letandes. Kikandes under madrassen i min säng (jag har som sagt glömt var detta fiffiga ställe är, så jag greppade tillslut efter minsta halmstrå). Han satte sig bara och suckade och så fick jag höra historien om när jag var liten och lekte Gömma nyckeln hos farmor. Min absoluta favoritlek när jag var liten, till alla vuxnas stora förfäran. Det eftersom denna lilla oskyldiga lek alltid ledde till samma sak- Den gömda saken (oftast nycklar) förblev gömd.

 

Denna historia handlade om när jag gav farmor huvudbry i tre år. Det var nämligen precis så lång tid det tog för henne att leta fram nyckeln till vinden som jag hade gömt! Som ni hör så är det olyckligtvis så att undertecknad har en viss förmåga att förlägga saker. Eller jag menar lägga saker och ting på en bra plats, där de bara är lite svåra att hitta…

 

 

 

Jag läser att fler och fler skrotar dagstidningen och läser nyheterna på sina Ipads/läsplattor eller vid datorn. Jag tillhör inte majoriteten. Jag tillhör snarare minoriteten! Jag älskar nämligen att läsa tidningen. För få saker är mer lyx än att få gå tillbaks till sängen med en kopp te och tidningen. Läsa det man tycker är intressant. Bläddra förbi det man tycker verkar mindre intressant. Höra tidningens speciella prassel. Ja det är något med den vanliga hederliga tidningen. Det är något speciellt med den som gör att jag går mot strömmen. Här ska inte skrotas, här ska läsas! Och när den är läst så återvinns den eller används till att tända med i spisen. Inget slöseri här inte!