Jag drömde att jag blev jagad av Matteuccia struthiopteris, strutbräken. Hemmavid är det den arten som i nio av tio fall avses när man pratar om ormbunkar. Arten vill ha det fuktigt och surt och bildar då pampiga trattar. Men när den hamnar i sin naturliga ståndort så är den väldigt konkurrenskraftig då den både har upprätta och krypande rhizom.

Denna mardröm kan mycket väl grunda sig i att jag dag och natt försöker plugga latin, det är tenta imorgon och jag biter redan nu nervöst på naglarna. Matteuccia struthopteris står med på listan, någonstans bland de nio A4-sidorna med latin. Arten kan förvisso bli upp till 120 centimeter, men det finns ändå betydligt större ormbunkar. Trädormbunkar är ett exempel, vilka jag och Linnea stiftade bekantskap med nu i veckan under släktesgenomgången av ormbunkar. Då kände man sig bra allt liten, ungefär som Nils Karlsson Pyssling.