Ifjol så gick jag mellan Hemavan och Ammarnäs, den sydligaste etappen av Kungsleden. I år så hägrar Abisko och planeringen är i full gång. Jag och min vandringskamrat diskuterar allt från menyn för veckan till lärdomar från förra turen. Inte för att vi aldrig varit ute och vandrat innan, men förra året var första året utan mina föräldrar. Var ute en hel del till fjälls när jag var mindre, men när jag kom upp i övre tonåren ledsande jag. Jag behövde ju inte följa med, fick bestämma själv och jag bestämde för att inte äta russin på någon fjälltopp. Men så kom lusten tillbaks och förra årets vandring gav mig verkligen blodad tand. Så i år har jag en semestervecka och den har jag tänkt spendera på vandrande fot. För det finns som ingen bättre meditation än att bege sig upp till fjälls. Vattnet som porlar i bäckarna, en ljungpipas sång över vidderna och så den fantastiska utsikten. Den som nästan tar andan ur en när man drar ner dragkedjan på tältet om morgonen.