Igår var jag och såg Ernest Coles utställning om Sydafrikas apartheidstyre under 1960-talet. Inte ett dugg bekvämt på något sätt men väldigt, väldigt sevärd!

Den vite mannens rike där alla svarta, män så väl som kvinnor var bannlysta. De svarta bannlystes från de vitas värld gällande allt från parkbänkar till postkontor och barer. Man rev de svartas hus eftersom man tyckte att dessa var i vägen och för att man kunde. När regeringen satte sitt folk på gatan och gjorde skillnad på svart och vitt.

1960-talet i Sydafrika gav mig gåshud. Hur regeringen kunde särbehandla de svarta på ett sådant sätt som de faktiskt gjorde. Att man varnade de vita när de var på väg att beträda den svarte mannens land. Att skolorna var fyllda till brädden, men att det fanns mindre än en handfull lärare till att undervisa (tre lärare fick exempelvis på en skola svara för 700 (!) elevers skolgång). Och alla dessa barn och ungdomar tvingades knäböja på golvet och skriva, eftersom regeringen inte ville påkosta några möbler.

Hur regeringen avstod från att ge de svartas tåg skyltar eller ens avgångstider. Vilket resulterade i kaotiska tillstånd på perrongerna när folk insåg att deras tåg var på väg att gå och de inte var på dem. Och när man väl kom ombord, så var dessa tåg alltid knökfulla så att de passagerare som hade väskor fick ha dessa på huvudena. De stackare som inte fick plats på tågen, klängde sig helt enkelt fast på utsidan. Fast så enkelt var det ju inte, utan resulterade allt som oftast i blodspillan.

”Om något skulle hända, ta kameran och spring”

Varför jag blev så fascinerad av Coles utställning var för att han verkligen gjorde det ingen annan tordes göra. Han fotade orättvisorna. Han dokumenterade detta fruktansvärda och hemska. Något som regeringen inte såg med blida ögon på. Men han kämpade på, gömde kameran i tidningar och papperspåsar och lyckades faktiskt få ett identitetskort som färgad istället för svart (lagarna var något bättre för dessa än för svarta afrikaner). Men ändå var det en allt annat än trygg tillvaro han levde. Dock var han smart och såg t.ex. till att på sjukhusen som var särskilt hårt bevakade av regeringen, att ha en medhjälpare. Någon som illa kvickt kunde sticka med hans kamera om det skulle börja hetta till. Tur var väl det, för annars hade nog omvärlden aldrig fått se dessa utmärglade personer med vita tejpbitar i pannan. Regeringen tyckte nämligen att det var ett fullgott sätt att hålla reda på patienternas namn på de allt för överfulla sjukhusen.

Jag är ingen idiot. Jag vet att det är långt ifrån perfekt i Afrika än. Att man fortfarande har en lång väg att vandra. Men jag vet också att under apartheid så var det än värre förhållanden än vad det är idag, trots att det idag är långt ifrån bra. För människor dör fortfarande av svält och lever under mer än knapra levnadsförhållanden. Skillnaden är att nu är det en mer ekonomisk apartheid än en politisk som det var då på 60-talet.

Så befinner du dig i Göteborg och har någon timme över, så tycker jag absolut att du ska besöka denna utställning på Hasselblads Centrum!