Jag kom i måndags, vilket innebär att jag bara har varit här i fem dagar. Att första utbildningsveckan är avslutad (är ledig lördag, söndag) samt att jag fått en känsla av staden som jag nu bor i. Och den känslan är bara positiv!

 

För jag har liksom min kusin gått och fallit handlöst för denna stad. Jag bara älskar Barcelona! Pulsen och den evinnerliga kreativiteten. För jag får nya ideér vart jag än tittar.

 

Sedan bor jag ju inte helt fel till heller, tio minuters promenad från centrum. Tvärs över gatan är det en frukt- och grönsaksaffär som alltid har super fräscha varor och brevid detta mekka ligger ett litet café som har jättegoda latte. Till vänster om huset där jag bor är ett bageri som förser oss med varmt nybakt bröd varje morgon.

 

 

På höger sida är det en liten affär som är absolut proppfull med världens vackraste väskor. De som känner mig inser vilken fara detta är och jag har föreslagit dubbla strypkoppel på mig själv till Jenny så jag inte går in.  För jag funderar helt allvarligt på att leva på nudlar så att jag kan köpa mig några fina väskor. För det skulle det vara värt det, eller? Nej förresten, jag behöver mina morgonjordgubbar och min latte och en morgontidning för att någon gång uppdatera mig om vad som händer och sker i världen. Fast då blir det New York Times, för de spanska tidningarna kan jag inte med. Så här bor alltså jag. Lugnt, trevligt och väldigt centralt.

 

 

 

 

Lite för centralt tycker Dan, som undrar hur jag och Jenny kan sova om nätterna. För utanför vårt rum går en lite större gata som konstant trafikeras av tutande bilister. Det svåraste är att somna, men när jag sedan sover, så sover jag djupt. Tillskillnad från Jenny som vältrar sig i sin säng.  Dock så vaknade jag med ett ryck första morgonen jag var här, eftersom jag trodde jag höll på att bli överkörd av en vespa!

 

 

 

Det var alltså en beskrivning av vad jag ser när jag står på min balkong. Eller rättare sagt min och Jennys balkong, för vi har en balkong i snirkligt gjutjärn som jag varje morgon går ut på i min pyjamas. Den är så stor så att jag precis rums att ligga på den och sola. Vilket jag gjorde i förrgår när solen sken. Låg i bikini och renskrev dagens drinkantecknningar medan jag försökt få lite färg (färgstatusen är fortfarande plus minus noll). Tittar jag inåt, så ser jag ett mycket ostädat rum där en svensk samt en amerikansk tjej samsas om ett mindre utrymme.

 

Två sängar, en garderob, ett sängbord samt ett litet skrivbord samt en stol ryms just så pass.  Inget anmärkningsvärt direkt, men tittar man så upp. Wow...takhöjden ger rummet en sakral känsla för det är minst 5-6 meter upp till taket. Handgjort tegel ligger på golvet i hela lägenheten och i köket finns både gasspis (som ingen annan är jag och Chris törs använda), en diskbänk i marmor samt en hoppasnde tvättmaskin som jag starkt misstänker är släkt med min mosters.  Solgult kakel i badrummen, som de också har lika imponerande takhöjd och antika dörrar. För lägenheten där jag bor är inte direkt nybyggt. Över hundra år har den på nacken och dörrarna är orginal dvs. de ställer till med lite problem...

 

Till och med balkongdörren är svår att stänga, men det går åtminstodne inte i baklås!

 

Dörrarna är svåra att låsa, men ännu svårare att öppna (ibland t.o.m. omöjliga- Dan satt inlåst en hel natt på sitt rum för att han inte kunde ta sig ut och han fick skicka nyckeln under dörren på morgonen när jag vaknade). Så frågan är inte OM det kommer att hända, frågan är snarare NÄR det kommer att hända!