Jag befinner mig fortfarande i Stockholm. Staden som aldrig sover, möjligen slumrar till där på småtimmarna. Jag älskar de tysta mörka skogarna hemma, men samtidigt så fascineras jag av staden. Dess puls och att det här alltid händer något. Jag känner mig lite skamsen över att tidigare nonchalerat vår huvudstad, som en stad där jag inte trivs. Utan att egentligen ha provat. Tagit dess puls och känt efter om den överrensstämmer med min. Och det jag kommit fram till är att jag nog har lite av stadens sus och dus i mig. Jag gillar det här samtidigt som jag älskar de norrländska skogarna. Motsägelsefullt så det förslår!

Men till hösten när jag ska söka till universitetet så vet jag att jag inte kommer att vara lika snabb på att svara SLU. Landskapsarkitekt som landskapsarkitekt. Oavsett stad. Visst Ulltuna kanske inte har en prins på skolan att skryta med eller Skånes vackra trädgårdar. Men Ulltuna som tidigare inte lockat, skriker nu fullkomligt ut sina fördelar: Kortare hemresor och nära till underbara vänner som man skaffat sig under lumpentiden. Ulltuna kanske inte är så hemskt ändå? Norrlänningen kanske lämnar skogen till hösten och beger sig söder ut, om jag nu någon gång bestämmer mig vill säga. Velar nämligen fortfarande mellan sjuksköterska och landskapsarkitekt.

Om jag skulle hamna ner över, vare det är Ulltuna eller Alnarp, så vet jag att i både Stockholm och Malmö så trivs jag. Trots att det inte är -25 och metervis med snö...