Guidades igår av stjärnorna i den mörka natten
när jag trampade hem på min mosters gula cykel.
Men ur en betraktares öga så skulle inte färgen
kunna urskiljas. Nog inte heller vad som kom
farandes. Men det knarrande ljudet skulle skvalla.

Stjärnorna och månen gav lite ljus. Men när de gick i moln så blev det bäcksvart.
Tittar man ut mot gatan så ser man inga gatlyktor. Det finns inga gatlyktor. Det är inte det att de inte har uppfunnits än, snarare att vi hävdat att vi inte behövt dem. Och under vissa omständigheter är det sant, som när det är stjärnklart. Då är det allt bra mysigt att vara ute och promenera. Det är mindre kul när man trampar sig fram på en cykel mitt i natten och molnen går ner som en ridå.

   Och lite pirr i maggropen blir det allt i den brantaste backen. Backen utan ljus. Och flickan på cykeln kan inte annat än att låta det ske. Lita på instinkten och bara rulla, snabbare och snabbare mitt i allt det mörka. Men det är i mörkret som ens sinnen skärps. Jag kan inte se, men ljudet från forsen hörs klart och tydligt, vattenmolekylerna som dansar upp känns mot skinnet och lukten av höst drar jag in genom näsborrarna. Och jag inser att pappa har rätt, jag är då inte mörkrädd. För det här är inte mörkräddersland, utan området för de som de som gillar stjärnorna. I stan så ser man dem inte lika bra som här, där det inga gatlyktor finns.